Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små kommuner förlorar på flyktingkarusellen

/

Hur står det till med våra myndigheers operativa kunskaper. Det undrar Jytte Rüdiger, som betraktar flyktingpolitiken inifrån.

Annons

Få analyser har gjorts om den offentliga sektorns insatser vid förra årets flyktingtillströmning. Hur har koordineringen mellan statliga- och kommunala myndigheter hanterats och vad behöver vi göra för att skapa bättre villkor framåt?

Ett antal misstag har begåtts. Om vi lär oss av dessa misstag och strukturerar om våra verksamheter utifrån de villkor som råder nu, då går vi i mål med integrationsprocessen. Men om vi inte lär oss riskerar landsbygden att stå med ett antal segregerade småsamhällen med motsvarande utmaningar som i t ex Rosengård och Rinkeby.

I november 2015 fick Haparanda kommun frågan om att etablera ett evakueringsboende i Haparanda. Migrationsverket behövde ett 50-tal platser för att täcka rådande behov. Boendet skulle vara högst en vecka. Val av lokal föll på Folketshus där danssalongen gjordes om till en öppen sovsal för 27 barn och 25 vuxna.

Ansvaret för ett evakueringsboende ligger på Migrationsverket. De tecknar i sin tur ett avtal med berörd kommun eller företag som lovar att stå för samordning, tak över huvudet och mat. Resten ska Migrationsverket ta hand om. I samband med förberedelserna av boendet följde även ett par råd. Ett råd var; ”Se det som att de bor utanför Migrationsverket i Boden.”

Varför sa de så? Man ville alltså råda oss till minsta möjliga insats trots att dessa människor med all tydlighet befinner sig i vår kommun. Tror de att de gör kommunen en tjänst?

Evakueringsboendet kom att vara i tre månader uppdelat på två grupper. Den ena gruppen bodde två månader och den andra gruppen en månad. Migrationsverkets operativa insatser kan summeras i ett fåtal besök och ett inhyrt vaktbolag, resten tog kommunen hand om. I samverkan med civilsamhället, kyrkan och lokala företagare skapade vi ett innehåll som gav både mening och rutin i vardagen och vi gjorde det så bra att familjerna ville stanna kvar i kommunen. När evakueringsboendet skulle tömmas inför jul kom kommunen och Migrationsverket överens om att familjerna på Folketshus i största möjliga mån skulle få placering i Haparanda. Så blev det inte. Samtliga familjer förflyttades till olika orter i Sverige. Ett nederlag vad gällde kommunens möjligheter att fortsätta ett bra integrationsarbete.

Det var nu inte bara oss det drabbade. Familjerna hade getts information om att de skulle få bo kvar i Haparanda. Helt plötsligt, med mindre än en dags varsel, meddelades det att de skulle packa sina väskor och bli upphämtade av en buss. Hade de resa med tåg skulle de själva sörja för att ta sig till nästa lokalisering. I samband med detta kom nästa råd; ”Har de kunnat ta sig till Sverige på egen hand kan de ta sig till nästa ställe själva”. Återigen ställdes inga krav på kommunala insatser vad gäller värdskap eller bemötande. Våra familjer fick alltså ta sig fram bäst de kunde med de biljetter man fått. Man gavs heller ingen lokal kontaktperson på Migrationsverket som man kunde ringa om något skulle hända. En familj med tre små barn hade t ex fått placering tre mil utanför Uppsala. Deras nattåg blev försenat med fyra timmar vilket innebar att beställd taxi vid tågstationen inte fanns när de anlände. I och med att de inte kom vid angiven tid hade även rummet på flyktingförläggningen skrivits av. Vem skulle de ha meddelat om förseningen?

Med ovan erfarenheter kan jag inte låta bli att undra hur det står till med våra myndigheters operativa kunskaper? Om vi på kommunal nivå fick ett antal (icke) förväntningar på vårt arbete, vilka förväntningar ställs då på våra tjänstemän på Migrationsverket och övriga myndigheter? Jag gissar att direktiven är; minsta möjliga operativa kontakt med flyktingar samt fokus på administration och handläggning. Frågan ingår i en större kontext vad gäller myndigheternas roll i integrationsarbetet.

Vilka konsekvenser får det för integrationsarbetet när myndighetsutövare endast ges i uppdrag att samordna sin egen administration utan samarbete med berörda kommuner? Hade vi samordnat våra insatser hade våra familjer fått stanna kvar i Haparanda och fortsatt sin integrationsprocess. Nu sitter de istället på nya förläggningar utan kontakt med svenska samhället.

Under de månader familjerna bodde på Folkets Hus hann vi göra en kompetensinventering där vi skapade ett antal åtgärder kopplat till individernas behov. I gänget fanns t ex en agronom med inritning skog, en sjuksköterska, en bilmekaniker, en snickare, en landskapsarkitekt osv. Hade dessa familjer fått stanna hade agronomen fått praktik på kommunens landsbygdsavdelning, snickaren hade lovats praktik i Kukkolaforsens kulturby, landskapsarkitekten hade getts praktik i kommunens innerstadsprojekt osv. Idag kan jag berätta att agronomen sitter på en förläggning tre mil utanför Uppsala utan kontakt med svenska samhället och landskapsarkitekten tillsammans med sjuksköterskan anonymiseras på en förläggning i Fagersta osv. Största delen av de anställda på förläggningen i Uppsala är av arabiskt ursprung vilket gör det svårt för vår afghanska familj att hävda sig. Jag har nämligen besökt samtliga familjer runt om i Sverige och när jag var på de olika förläggningarna trodde deras grannar att jag kom från Migrationsverket. Den enda kontakt de har med andra svenskar är alltså avgränsat till Migrationsverket. Hur ska vi kunna ha möjlighet att integrera dessa människor om de inte har knapphändig kontakt med det svenska samhället under hela asylprocessen?

Jag vill lyfta blicken ytterligare genom att ställa en ny fråga, denna gång kopplat till övriga myndigheters verksamhetsansvar. Det gäller Arbetsförmedlingen. Vilka konsekvenser får det för integrationsarbetet när våra myndigheter lägger ner sina lokalkontor i de mindre kommunerna? Ta t ex beskedet att Arbetsförmedlingen avser stänga ner 50 lokalkontor med motivet att det mesta går att sköta via nätet? Är det verkligen rätt tid för ett sådant beslut? De flesta av våra nya migranter är inte personer som kommer kunna sköta sin integration på arbetsmarknaden via nätet, snarare behövs mer folk på samma kontor som tillsammans med kommunerna arbetar praktiskt med migrationsprocessen.

Det är nämligen så att när kommunerna fullföljt sina skoluppdrag väntar en introduktion på arbetsmarknaden. När den infaller har vi inte bara att göra med utbildade syrier utan vi har en mängd människor som inte förstår eller vet hur de ska röra sig i det svenska systemet, oavsett mängden praktiska exempel på SFI-undervisningen. Haparanda med sina 550 migranter kommer inte kunna lösa introduktionen på arbetsmarknaden på egen hand. Snarare behöver vi stöd av både Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Varje kommun borde kräva ett gemensamt myndighetskontor som har till uppgift att kompetensinventera och skapa lösningar för varje individ på lokalt plan. Vi kan inte förvänta oss att civilsamhället eller kommunerna ensamma ska klara biffen. Vad är myndigheternas-, kommunernas - och civilsamhällets olika roller och vilka reella behov behöver lösas från respektive part. Detta måste klargöras.

Vid det här laget förstår ni säkert att det inte räcker med ekonomiska incitament och utjämningsbidrag för att lösa samtliga delar i en integrationsprocess. Vi behöver snarare komplettera detta med personer som jobbar direkt med och bland våra migranter. En sofistikerad gissning är att de 40 miljarder man avsätter till integrationsinsatser kommer få en liten effekt om våra myndigheter samtidigt lägger ner sina lokalkontor. Kommunerna kommer också ha svårare att nå ett bra resultat om samma myndigheter inte anpassar sina insatser till faktiska behov och lokala förutsättningar. Vi behöver därför se en ny utformning av tjänstemännens uppdrag, på kommunal- och statlig nivå som handlar om mer än bara administrativt arbete och handläggning av ärenden. Risken är annars att små kommuner i framtiden kommer stå med segregerade flyktingområden (som över tid stöps om till bostadsområden) liknande Rinkeby, Rosengård eller Tensta. Är det något vi kan lära oss från storstadens integrationsarbete så är det att; när myndigheter och andra samhälleliga institutioner stängs och förflyttas till stads- eller regioncentrum minskar också inflödet av boende av ”svenskt ursprung”. Det är inte en utveckling vi vill se i våra mindre kommuner.

Små kommuner har fortsatt chans att göra bra men då behövs ett samspel och en annan rollfördelning mellan statliga myndigheter, kommuner och civilsamhället ända ner på tjänstemannanivå. Börja med att titta på storstaden och ta reda på - vad man INTE ska göra - för att (miss)lyckas med integrationen. En administrerande myndighet med tjänstemän på distans är inte ett medel för bra integration, det om något har vi lärt oss i Haparanda.

Jytte Rüdiger

kulturchef i Haparanda

Det här är tredje delen i vår serie om hur migrationen förändrar bilden av landsbygden och skapar nya relationer mellan land och stad. Serien är ett samarbete mellan kulturredaktionen och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien.De tidigare delarna publicerades 18 april och 2 maj.

Mer läsning

Annons