Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skriver kvinnorörelsens historia

/

Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. Anne Brügge, som själv deltog, har läst Ebba Witt-Brattströms bok Å alla kära systrar och minns hur det var.

Annons

Titelns utrop ”Å alla kära systrar”är hämtat ur den roliga pjäsen Jösses flickor av Margareta Garpe och Suzanne Osten. Den hade premiär före jul 1974 och sen började FN:s kvinnoår. Grupp 8 hade satt en mängd viktiga kvinnofrågor i debatt, det var dags att skörda, skriver Ebba Witt-Brattström i sin minnesbok om en radikal epok.

Å alla kära systrar är både en självbiografisk utvecklingsroman och en allmän historieskrivning om hur kvinnor, inte bara vänsterkvinnor, gick samman och demonstrerade: För daghem, rätt till fri abort och smärtfria förlossningar och för att stärka lågavlönade kvinnors situation, mot porren i gatubilden och mot sexualbrottsutredningens önskan att avdramatisera sex med minderåriga – de vände atlantångaren åtminstone något.

Grupp 8 basunerade ut hårda siffror: 76 procent av Sveriges kvinnor tjänade under 20 000 per år 1970, och av samtliga förvärvsarbetande kvinnor var 40 procent halvtidsanställda. Detta var fattigdom.

I Grupp 8:s politiska program stod att utbildning inte gör samhället rättvisare, men att utbildning är ett vapen för en rättvisare värld. De satte ljuset på ensamma mödrars och fattiga änkors villkor i Sverige och globalt. Ändå blev eftermälet en nidbild av självömkande, självupptagna och rödvinspimplande borgarflickor, senast 2007 i Malin Axelssons pjäs Jösses flickor – Befrielsen är nära.

Ebba Witt-Brattström väntade inte på att senare historiker skall lägga pussel om denna tid av kvinnokamp. Hon satte igång själv med att rota fram foton, tidningsurklipp och klisterlappar. Hon minns och intervjuar kamraterna. Ingenting är skönmålat, dock kärleksfullt skildrat, som boktiteln anger.

Charmigt balanserar hon stråken av nostalgi med en saklig, i efterhand förvånad analys av de inre slitningarna i kvinnorörelsen och den energiska naiviteten hos dessa kvinnor, som trodde att om de bara visade fram fakta och skrev ordentliga protokoll, så skulle världen förändras. Om de bara uppfostrade männen, så skulle de hjälpa kvinnorna fram till grytorna. Trodde man.

Revolutionen skulle göras med humor och handarbete. Det gällde att bli vän med sina oberörbara könsorgan, med hjälp av gyn-instrument. Inte bli äcklad utan bli kunnig!

När forskare gick ut med att spermieproduktion avtar vid värme, roade sig Kvinnobulletinen: Gör ett ofarligt preventivmedel! Discomodellen Frankie i satin med revärer, Gylfradikalen Hasse, stickad och lämplig för fjällvandring och blåsiga demonstrationer, och mysmodellen Pelle i virkad mohair.

Författaren glömmer inte bort Föreningen Befria mannen utan intervjuar Erik Sidenbladh. Hon konstaterar att dessa män visade solidaritet med mammorna, medan faderskapet idag mera framställs som en rättighetsfråga.

Till sist kommer hon till Gråt inte, forska! Till ett slagord och till Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som jag själv arbetade med i många år. Jag hittar mig själv på ett foto från ett möte i Danmark. Vilket unikt samarbete, fyllt av konflikter, lust och stolthet över att få fram fem band med runt 600 sidor vardera om kvinnliga författarskap. Barnvagnar var med på resorna. Vi skrev, kritiserade texter och dansade färöisk kvaddans. Verket kommer snart ut för fri läsning på nätet.

Nu är Ebba Witt-Brattström professor i litteratur i Berlin och vid Södertörns högskola. Det finns mycket kvar att göra för att länka samman det förflutna med morgondagen. Och inte bara forska själv, utan använda erfarenheten till att stödja nya forskare och skribenter, i pionjären professor Karin Westman Bergs efterföljd.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons