Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skandaler och skratt i drömfabriken

/

100 år har gått sedan filmstjärnan Ingrid Bergman föddes. Det uppmärksammas stort i år, bland annat genom att hennes självbiografi "Mitt liv" återutges. Inger Dahlman har läst.

Annons

Ingrid Bergman, den strålande vackra, hade inget pojktycke. Alltså hittade hon på att hon var manshaterska. Hon var extremt blyg, blev blodröd och stammade för det minsta. När hon första gången blev utbjuden av en pojke var hon arton. Kavaljeren var tio år äldre och hette Petter Lindström. Två år senare var de gifta. Då var hon redan ett namn.

Historien berättas i Ingrid Bergmans självbiografi "Mitt liv", som hon skrev tillsammans med Alan Burgess och som kommer ut igen efter trettiofem år med anledning att hundra år gått sedan Ingrid föddes.

Späckad av dagboksanteckningar och brev och med hennes egen röst fullt hörbar återger den, livligt och levande, relationer och passioner, filminspelningar och teateruppsättningar.

Tre linjer är fullt skönjbara:

Hur arbetet på scen och i filmateljéer är det absolut viktigaste i Ingrid Bergmans liv. Hennes tre män och fyra barn ställs på undantag.

Hur hon plågas av tanken att hon förstört Roberto Rossellinis karriär och därmed hans liv.

Hur hennes chosefrihet som stjärna och omsorg om människor gjorde henne unik i Hollywood.

Och så får man förstås följa henne, från den lilla flickan som miste sin vackra, tyska mamma när hon var tre, sin målande och fotograferande pappa när hon var tretton och sin faster Ellen, som skötte hushållet, sex månader senare, via den firade stjärnan med tre Oscars, till en av bröstcancer drabbad Ingrid, som spelar in "Höstsonaten" med Ingmar Bergman och Liv Ullman.

Ingrid Bergman slogs med näbbar och klor och advokaters hjälp för umgängesrätten med Pia, dottern med Petter Lindström, och med sina tre barn med Roberto Rossellini, tills hon en nyårsafton insåg vad hon höll på med.

Med kung Salomos dom om ett barn slitet mellan två kvinnor för ögonen, gav hon Rossellini de tre barnen, besökte dem så ofta hon kunde men överlät mammarollen åt den barnflicka de älskade.

Hemmafru klarade hon inte av att vara. I brev berättar hon, hur hon sitter dagar i sträck i ett hörn utan att tala med Petter eller Pia med känslan av att hälften av henne ”är nedstuvad i en väska och kvävs ihjäl”.

1948 såg Ingrid Bergman filmer av Rossellini, bland annat "Rom – öppen stad". Det förändrade hennes liv.

Äktenskapet med Petter Lindström var redan i gungning. ”Rynka inte pannan”, ”Räta på ryggen”, sa han, när hon berättade något, och bevakade ständigt hennes vikt. Själv kallar hon det ”rena vansinnet att vara gift med den enda människa jag var rädd för”.

Överväldigad av Rossellinis filmer och störd av att de visades för tomma salonger, fick hon idén att med sin stjärnstatus dra publik åt honom. Verkligheten blev en annan. Fiasko.

Nåväl! Hon skrev till honom. Snart var de på den gudsförgätna ön Stromboli, hon vansinnig för att allting flöt. Rollerna var besatta av bönder och fiskare som fått snören knutna kring tårna. När någon skulle agera, ryckte Rossellini i en tåt.

I Amerika överskuggade skandalen kring parets passion och Ingrids graviditet allt annat.

Genom stormen tycks Ingrid Bergman ha bevarat den allmänna hygglighet och det renhjärtade drag, som boken så starkt betonar. Men man måste förstås komma ihåg att det är hon själv som skriver.

Hollywood blir blixtbelyst tack vare Mitt liv. Charles Boyer, betydligt kortare än Ingrid, möter man uppallad på en löjlig låda, när de spelar in Gasljus. Ingrid är livrädd att knuffa undan den, när hon skall störta fram för en kärleksscen. ”Det skulle ha varit lättare för oss att skratta ihjäl oss än att se ut som älskande”, skriver hon.

Hennes förlösande skratt hörs för övrigt ofta i denna bok om ett glamouröst öde i drömfabrikens gyllene era.

Mer läsning

Annons