Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sharp tänder hoppets låga

/

KRÖNIKA: Stina Oscarson: "Än tänker jag inte låta mig förvandlas till kylskåp!"

Annons

Rätt nedslagen och vilsen efter ett år av bakslag i kampen för fred, demokrati och klimatet beslutade jag att denna sommar ta ett steg tillbaka för att försöka förstå varför vi inte kommit längre trots att så många kämpar så hårt.

Metoden jag valde var att försöka ta mig igenom så gott som hela i Gene Sharps arbete. Gene Sharp är amerikansk professor i statskunskap och mest känd för sitt omfattande arbete med icke våld. Men eftersom jag aldrig kan hålla mig till en sak läste jag parallellt Harry Martinsons "Utsikt från en grästuva".

Till det yttre har dessa verk inte mycket gemensamt. Sharps verk är tegelstenar som på facklig engelska spänner över tusentals sidor medan Martinsons text är ett anspråkslöst litet häfte av vaxat papper prytt med några enkla grässtrån. Men de visar oväntat leda mot samma insikt.

Jag slår på måfå upp en sida i Martinson och läser: Hoppet måste i vår tid produceras. Det finns inte mer att få färdigt. Nej det är just det tänker jag och börjar mitt arbete.

Jag tragglar mig framåt sida för sida. Många ord hittar jag inte ens svenska översättningar till. Är flera gånger beredd att ge upp. Men så helt plötsligt. Efter så där en månads läsning, är det som att en ny verklighet uppenbarar sig. Och det som sker inser jag är samma perspektivbyte som Martinson gjort när jag lagt sig ner och betraktat utsikten från grästuvan en sommardag och sedan tecknat ned vad han sett. För det blir en helt annan berättelse än den skulle gjort som på språng mot ett annat mål hastat över samma tuva.

Och det Sharp ger är ett helt nytt perspektiv på historien. Konflikter vi läst om i skolan. Hört på radion, läst om i tidningarna eller för det mesta faktiskt överhuvudtaget inte alls hört talas om. Helt plötsligt får vi dem skildrade underifrån. Från alla de människor som genom historien med icke våld organiserat sig mot makten och alla de segrar som vunnits som vi inte känner till.

Det kan handla om allt från rättvisa löner, till att störta en diktator. Och därefter har han som en sann pedagog kartlagt och kategoriserat 198 metoder att på demokratisk väg förändra samhället.

Man säger att vi ska lära av historien. Att vi ska kunna vår historia för att undvika att katastroferna upprepas. Men när man säger så tycks man ha glömt att människan i första hand lär sig genom att härma andra. Av hur folk gjort tidigare. Och det gäller oavsett om man värderar detta som bra eller dåligt.

Och här tror jag en del av svaret till demokratins kris kan återfinnas. För även om en och annan kvinna smugit sig in bland kungarna och krigen i våra historieböcker har inget egentligt perspektivbyte skett som skulle kunna förhindra en upprepning.

Och hur ska vi kunna utveckla samhället utan våld om vi aldrig lär oss hantera demokratins grundläggande verktyg?

Vi har just nu en stor demokratiutredning ute på remiss vars huvudsakliga mål verkar vara att få fler att rösta. Men demokratin byggs och upprätthållas av så mycket annat och den enda tanke jag hade i huvudet efter sommarens läsning är att Sharps 198 metoder borde vara obligatorisk läsning i skolan. Något som alla borde lära sig utantill. Jag vet inte vad det skulle leda till, för det vet man inte när folket får makten på riktigt, men något skulle ske!

Sharp hjälpte mig att åter tända hoppets låga som dock fladdrar till betänkligt när jag läser en av de sista stroferna i Martinson: Även de största idealister blir med tiden kylskåp som ständigt anser sig böra vårda en lidelsefri temperatur.

Det är tur att det ännu är sommar, tänker jag. Än tänker jag inte låta mig förvandlas till kylskåp!

*

Läs mer: Stina Oscarson: Till slut får glesbygden nog av ignorans

Mer läsning

Annons