Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sammanbrottet när surret upphör

/

"Binas historia" är en berättelse om den katastrof som väntar om bina försvinner. Kristian Ekenberg läser en isande dystopi.

Annons

Utan bin stannar världen.

Som om inte vi har tillräckligt med dystra framtidsscenarion för planeten att oroa oss för, från global uppvärmning till artificiell intelligens som löper amok – nu sällar sig också bina till dystopierna.

Colony collapse disorder, CCD, är inte ett nytt fenomen, men jag gissar att det är fler som är medvetna om klimatförändringar än om problemet med plötslig bidöd då till synes fullt livskraftiga kupor överges och lämnar en spöklik tystnad som förebådar mörka tider för mänskligheten.

Ty bina behövs för pollinering i jordbruket. En värld utan bin kan inte försörja alla planetens miljarder människor med livsmedel. I ett följebrev till den norska författaren Maja Lundes ”Binas historia” informeras läsaren om att binas bidrag till jordbruket har beräknats till ett värde av hisnande 1 400 miljarder kronor.

När vi hunnit tröttna på katastrofscenarion med asteroider, jordbävningar och utomjordingar som spränger Vita Huset, finns det någonting fräscht i att hotet ligger i frånvaron av surr.

Maja Lunde delar upp sin berättelse om bin i tre delar, spridda över seklerna. I England, 1852, hoppas den misslyckade fröhandlaren William med biologdrömmar på att skapa en ny sorts bikupa som ska revolutionera biodlingen. Men en ljus idé drabbar sällan en enda hjärna, och i en kamp om patentet hamnar William på den förlorande sidan.

2007 i USA kämpar biodlaren George på för att rädda gården, som redan har det kämpigt före att CCD slår till och som sugs ner i en svart spiral när han med en expanderande isklump i magen öppnar kupa efter kupa och ser att de har övergivits.

Och i bokens mest innovativa del föreställer sig Maja Lunde ett framtida Kina, 2098. Katastrofen är ett faktum: Bina har lämnat mänskligheten åt sitt öde. I denna nya värld arbetar Tao under slavliknande former med att handpollinera träd. Hennes liv kastas dock ur sin förutsägbara rutin när hennes son drabbas av en mystisk sjukdom som får myndigheterna att rycka in med full kraft och hemlighetsmakeri.

Förutom att vara en roman om CCD som en potentiell katastrof för livet som vi känner det, är ”Binas historia” även en roman om föräldrar och barn. William med sin dröm om en ny sorts kupa hoppas på en bättre framtid för sin rumlare till son, George sätter sitt hopp om gården och framtiden till sin smarta son och Tao kastas ut i ett äventyr för att bringa klarhet i vad det egentligen är som har hänt med hennes son.

De tre tidsskikten stör mig inledningsvis. Upplägget framstår som en idé som gör sig bättre i teorin än i praktiken och för med sig en känsla av en ännu inte fullmogen romanförfattare. Men när man kommer närmare Maja Lundes romangestalter, och lär känna dem som människor bortom deras relation till bin och pollinering, börjar formen långsamt att fungera. Först söker man efter en röd tråd, men när den sedan blir synlig, önskar jag nästan att Maja Lunde vågat göra den inte fullt så illröd.

Dystopier har blivit ungdomsförfattarnas domän, med succéer som ”Hungerspelen”-böckerna. Maja Lunde har också bakgrund som ungdomsförfattare, vilket kanske gör att dystopin ligger nära till hands. Men även om det är skildringen efter katastrofen som står ut mest i ”Binas historia”, är det 1850-talets England och bidödens USA under tidigt 2000-tal som berör mig mest.

”Binas historia” kan ses som en varning förklädd till roman om vad som är på väg att ske. Så enkelspårig är dock inte Maja Lundes berättelse. Det är främst människorna som jag tar med mig från hennes debut som vuxenförfattare, inte bina och mysteriet varför de lämnar sina kupor.

*

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons