Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saknadens helvete

/
  • Marie Darrieussecq sätt att skriva av världen gör allting så mycket klarare, tycker Jan-Olov Nyström i sin recension. Foto: Helene Bamberger.

Marie Darrieussecq har skrivit om saknadens helvete förr, skriver Jan-Olov Nyström, som läst hennes nya starka roman Tom är död.

Annons

I Fantomer åstadkom Marie Darrieussecq en suggestiv berättelse om en kvinnas upplevelser när hennes man plötsligt försvinner. Med en nästan pedantisk iver beskrev hon alla utryck för uteblivna bekräftelser kvinnan kände, ljuden, bilderna, orden.

I sin nya roman Tom är död återvänder hon till temat, nu i en gestaltning av det allra värsta, ett barns död. Det är en händelse som redan börjat bli historia när den kan återberättas, på dagen tio år efter pojkens död. I den nya romanen är saknaden grym, den har en stum kropp som först efter tio år släpper ifrån sig ett ljud.

Darrieussecq beskriver, precis som i Fantomer en tillvaro som snurrar runt saknad och en sorg, men här är frånvaron tät som ett svart hål. Och precis som sin kosmologiska förebild drar all energi till sig och inte släpper från sig något ljus gör saknaden efter pojken Tom det. Skulden är bara en av de självplågor som alltid finns till hands. Om det varit annorlunda, om det gått att hindra?

Darrieussecqs sätt att skriva av världen gör allting så mycket klarare, med en demonisk klarhet som aldrig ens snuddar vid det känslosamma. Det är så att jag ibland önskar att hon gav efter, men så gör man ju inte i närheten av ett svart hål. Där styr man bort mot en annan händelsehorisont. Det är i den hon äntligen hamnar efter tio år och kan börja berätta.

Då börjar också världens elementärpartiklar återta sina gamla banor. Hon blir en mamma som vrider och vänder, som ser sig själv och världen och jämför, olika sorger, olika tider. Hon ser det generella och det är en tröst. Kulturens artefakter, Sylvia Plath och Edvard Munch, Kieslowskis filmer. Vad visste Stendhal om barn som dog? Vad skulle hon med Proust där han satt i sängen och skrev sin saknad efter ni vet vad. Allt går att använda, även det som blir förkastat har en uppgift.

Livets fruktansvärda skönhet framstår genom dess oändliga villkorlighet, den död som även kan drabba ett barn. Kan man alls leva vidare efter en sådan händelse? Darrieussecq driver skildringen ända ut mot de filosofiska prövostenarna, mot lidandet och lidandets mening eller meningslöshet. Fyra och ett halvt år, vad har döden för innebörd som träffar ett barn som är fyra och ett halvt år?

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons