Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regionernas revansch – forskaren Stefan Brink om varför den regionala identiteten är på frammarsch

/
  • Stefan Brink.
  • I slutet av 1600-talet fick lantmätare i uppgift att upprita landskaps- och länskartor, så kallade
  • Edward Said, författare och kosmopolit.

Att dela in landet i olika regioner är ingen ny uppfinning. Det har hänt många gånger i historien. Stefan Brink, professor i skandinaviska studier vid University of Aberdeen, och själv uppvuxen i Hälsingland, har ett historiskt perspektiv när han tittar på regioners indelning och hur människor format sin identitet utifrån var de hört hemma.

Annons

När det nya förslaget om att dela in landet i sex stora regioner nu presenteras, är både orsak och verkan rätt givna från början, konstaterar Stefan Brink.

– Syftet med storregioner är förstås att spara pengar. Det enkla svaret på alla sådana förändringar är ju att centrum alltid vinner och periferin förlorar. Så har det alltid varit, och så kommer det att bli även med detta, ända tills samhället ändras fundamentalt i grunden, och något sådant syns inte på horisonten, säger han.

– Så var det med länsindelningarna, där några penndrag i Stockholm på 1600-talet ändrade förutsättningarna maktgeografiskt.

Från 1634 års regeringsform, som stadgade att all makt enligt lagen skulle finnas i Stockholm, och ända fram till 1760-talet skiftade norrlandslänens indelning. Då splittrades ett Västernorrlands län och ett Gävleborgs län skapades.

Vad har då alla dessa indelningar i län och regioner inneburit för människors lokala identitet?

– Dessa i sig stora administrativa förändringar genom tiderna innebar inte så mycket för folks syn på sig själva eller andra. Ännu vid mitten av 1800-talet var över 90 procent av svenskarna bönder och hade antagligen ingen känsla av att de bodde perifert. Man visste var Stockholm låg och var landshövdingen residerade, men annars var nog sockenprästen den överhetsperson man kände till.

Mellan 1200-talet och 1800-talet var socknarna den allra viktigaste administrativa indelningen.

– Socknen var den enhet som folk associerades till och identifierades utifrån, och även våra dialekter påvisar detta. De är tämligen homogena inom en socken, men kan skilja sig ganska radikalt mellan till och med grannsocknar.

Liksom socknarnas betydelse försvunnit har även dialekterna varit på tillbakagång under de senaste 50–60 åren. Fortfarande finns det regionalspråk kvar, vilket gör att folk kan identifieras som stockholmare, skåningar, norrlänningar eller västsvenskar. Där har det skett en förskjutning från det lokala till det regionala.

– Dagens ungdomar har väl inte en aning om vad en socken var. På samma sätt riskerar landskap att sjunka ned och bli historiska när de inte har en reell funktion längre.

– Det har varit en smygande utveckling då allt mer makt samlats i centrum. Högskolornas utveckling är ett exempel på detta. Umeå universitet kallar sig Norrlands universitet – med avsikt att suga upp unga begåvningar från Norrland till Umeå. För Hälsinglands del, som för första gången i historien inte kommer att tillhöra Norrland i en ny storregion, har Gävle tagit över allt mer i och med högskolans placering där. Det är länge sedan Hudiksvall var residensstad i Norrland.

Vad skiljer vår känsla av regional identitet i dag mot förr?

– Om vi jämför perioden 1200–1900 med i dag, är det inget annat än en revolution. Den stora förändringen skedde förstås med industrialiseringen och urbaniseringen, som bröt tvånget för många att vara fjättrade vid jordbruket och gården. Den andra stora förändringen var 1950- och 1960-talens ungdomsrevolution, när det blev möjligt för ungdomar att ha ekonomiska resurser att vara 'fria' under en tid, innan de fastnade i familj och arbete. I princip lever vi ännu i denna epok. Detta bryter ju upp alla möjliga identiteter och sammanhang.

Du själv har ju lämnat Hälsingland och bosatt dig i Uppland, Skottland och tidigare även i Australien, England och Norge. Vad är hem för dig?

– Hemma kommer alltid att vara Hälsingland. Detta att ha rötter är för mig uppenbarligen viktigt, medan det är helt irrelevant för en person som författaren Edward Said. Han har framhållit att rötter saknar relevans för honom, och han ger detta generalitet, vilket jag alltså inte kan följa. Jag tror att många som barn skapar en identitet och koppling till sin omgivning som man sedan bär med sig genom livet. Så har det varit åtminstone för mig.

Varför har du och många av oss i Sverige en så annorlunda syn än en kosmopolit som Said?

– Skillnaden här är förstås att jag vuxit upp i ett av världens mest stabila samhällen med stor tillit mellan människor, där jag kunde röra mig fritt och få ett alldeles speciellt förhållande till omgivning, folk och landskap. Said föddes i Jerusalem, och kom att flytta till USA men levde alltid med känslan av, såsom filosofen Theodor Adorno beskrivit honom: "For a man who no longer has a homeland, writing becomes a place to live" (för en man som inte längre har ett hemland, blir skrivandet en plats att leva). Said kunde uppenbarligen inte tillskaffa sig samma saker som jag kunde, utan flyttade omkring, hade en känsla av att hans och hans folks 'rötter' hade tagit ifrån dem, och sedan levde han som kosmopolit.

Vad kommer att hända framöver?

– Just nu pågår den största folkomvandling vi sett i Sverige, och Europa, någonsin. Och detta kan få stora konsekvenser framöver, även vad gäller självbilden.

– Man har i dagarna här i UK gjort undersökningar om hur man kommer att rösta vid det kommande 'referendum' om EU senare i juni. Det visar att äldre – över 40 år – svarar att de är rädda att förlora sin brittiska/engelska identitet och är rädda för massinvandring. Yngre människor, särskilt ungdomar, har en massiv slagsida åt att vara kvar i EU, med främsta motiveringen att de vill resa, kunna studera och arbeta varsomhelst och att gränser är 'löjliga och gammalmodiga'.

– Vi ser alltså en tydlig uppdelning i samhället på de som vill behålla en regional identitet och de som inte bryr sig om regional identitet.

Samtidigt är Stefan Brink övertygad om att EU kommer att bestå, trots att samarbetet haltar. De mest kritiska länderna, som Polen och Ungern med flera, har för mycket att förlora på ett utträde, samtidigt som de knappast kommer att ställa upp med att öppna gränserna för flyktingströmmarna.

– Min prognos är att regionaliseringen och stärkandet av nationerna – och nationalismen – kommer att tillta och få alltmer betydelse. På så sätt har vi och kommer vi att få en regionernas revansch framöver, säger han.

LÄS MER: Praktika inför julkalasen

Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons