Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Så var premiären av Forsablått – "Många skulle behöva se det här"

/
  • Holma-Helsinglands linspinneri i Forsa är både tema och spelplats i föreställningen Forsablått.
  • Therese Nordin och Cecilia Norrman i en scen i Forsablått.

Karin Kämsby imponeras av den musikaliska föreställningen Forsablått i Holma-Helsinglands industrilokaler i Forsa. "Många skulle behöva se det här", skriver hon i sin recension.

Annons

Några män i mörka kostymer placerar ut sig på scenen. Bilder från det gamla bondesamhället projiceras mot fonden. Högt däruppe skymtar sångerskan Ulrika Beijer. Hon sjunger någonting jazzigt, det handlar om våren.

Historien om Holma-Helsingland och hur samhället Forsa blev till berättas i ett makligt, avspänt berättartempo. Författaren själv, Cecilia Olsson, kliver omkring i sin historia, klädd som en återuppstånden dam från gångna tider, förklarar och ger sammanhang. I början kanske lite för mycket, sen alldeles lagom.

Föreställningen är gjord som ett fragmentariskt collage. Dess genomgående rollkaraktärer gör att den lyckas gestalta en period på närmare 50 år utan att bli revyartad. Den är också platsspecifik i bemärkelsen att den spelas där det hände. Männen i kostymer vill bygga ett linspinneri just här. Och det gjorde de.

Den ruffiga, långsmala, t-formade industrilokalen ger möjlighet till spel både på bredden och på höjden. Scenografen Sofie Knapp har valt att använda samtidsteaterns stilgrepp i form av projektioner, skuggspel, exakthet i kostym och mask, simultana spelplatser och en naken scen. Resultatet är vackert och lysande.

I en scen dundrar Cecilia Olsson på som Kata Dalström, med avsikt att organisera textilarbeterskorna. Och framför allt är det kvinnornas historia som berättas. Hur industriarbetet ger dem människovärde. Hur den egna lönen gör att de blir någon. Hur de ensamma mammorna avvisas från fabrikens daghem. Hur de strejkar och organiserar sig fackligt och för rösträtten.

Ensemblen är som ett spjut. Jag har sällan sett en teaterensemble som så övertygat uttrycker och underordnar sig en berättelse. Ingen, säger ingen, spelar ut sitt ego. Visst finns här höjdpunkter. Daniella Eriksson Dahlströms gestaltning av den osannolikt modiga, 14-åriga strejkledaren Carin Östberg. Anki Thorell vars rollfigur Bricken stannar kvar i Forsa med barnen när mannen emigrerar till Amerika. Östen Eriksson ger stadga åt föreställningen i rollen som disponent Leman. Men egentligen är det fel att nämna namn, det är alla för en som gäller.

Koreografin av Emelie Holmberg och Malin Frisk innehåller flera spännande moment och då särskilt kvinnornas rytmiskt stiliserade arbete vid maskinerna.

En annan helt fantastisk scen där musik, dans och text arbetar tillsammans, är den där strejkledaren Carin Östberg skickas till Stockholm för att förhandla och tar fajten med arbetarrörelsens män. De tycker inte alls att kvinnor ska ha samma lön för lika arbete. Kristoffer Sundmans musik ger gestalt åt hennes osannolika kraft. Genomgående är den känslostark, rytmisk och stämningshöjande.

Lite kul är det när 1930-talets lönesänkningsstrejk skildras med mer modern musik och dans, ganska långt från traditionell arbetarspelsestetik med röda fanor etcetera, men ändå väl så effektivt.

Det tråkiga är att alla föreställningar av Forsablått enligt uppgift i stort sett är utsålda. Många skulle behöva se det här. För den som vet sin historia får lättare att välja väg framåt.

LÄS MER. Recension av 1721

Mer läsning

Annons