Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Jag vill ha mer passion, vetenskap och tro

/

Annons

I den gråmulna fredagskvällen vandrar människor förväntansfulla in i Trönö nya kyrkas atrium. Den tillfälliga scenen i det sakrala uterummet är teatraliskt ljussatt och skådespelarna smyger osaligt omkring utanför kyrkbyggnaden, i väntan på att inta scenen. När klockan slår sju hälsas publiken välkomna av arrangören. Därefter tar Nathan Söderbloms barnbarns barn, domaren och författaren Omi Söderblom till orda. 2003 stod hennes far Robert på samma plats där hon nu står. Tolv somrar senare blickar hon ut över de drygt 160 personer som kommit för att se årets uppsättning av Söderblomsspelet. Hon berättar entusiastiskt hur hon farit land och rike runt för att distribuera spelets affischer. Vissa affischer har hittat ända till San Francisco, avslöjar hon. Omi Söderblom berättar vidare att mot bakgrund av sin bok I skuggan av Nathan så kommer detta års spel att ge en än mer nyanserad bild av ärkebiskopen tillika mottagaren av Nobels fredspris. I årets uppsättning med regi av den namnkunnige Söderblomsveteranen Hans Klinga, så får vi lära känna människan Nathan. Från att vara hälsingesonen som, till sin despotiska far kyrkoherdens förtret, klättrar i kyrktorn och söker Gud på sitt eget sätt, till att vara en ofta frånvarande tolvbarnsfar som förskjuter sin förstfödde son. 

Den signade dag som vi nu här se …, sjunger Nathans dotter Kristina, spelad av Angelica Thelin som först ut äntrar scenen. Resten av ensemblen i det imponerande åldersspannet åtta till 80 år ansluter sedan i framförandet av 1400-talspsalmen. 

I nästa scen ser en kvinna, iklädd svart med ett flor för ansiktet, ut över publiken och konstaterar Ja vad ska jag säga; en passionerad man om ni frågar mig. Det är Nathans sörjande hustru Anna, som beskriver sin make. Nathan är död av en hjärtinfarkt. Samma år som han är på visitation i Hanebo, och ett år efter att han 1930 mottar Nobels fredspris. Barnen är vid faderns sida, utom äldsta sonen Helge. Helge har fadern omyndigförklarat och satt på sinnessjukhus. Samma son som dör ett halvår efter sin far, en dag innan sin 36-årsdag. Denne Helge är Omis farfar. Han har tidigare varit undangömd och bortglömd i berättelsen om Nathan Söderblom. 

Sedan backas bandet och vi får möta Nathan som liten pojke, spelad av en av pjäsens yngre begåvningar Ville Thyr. Nathans far Jonas är kyrkoherde i Norralas församling. För den unge Nathan är Gud och fadern nästintill desamma.  Kyrkoherden tolkas framgngsrikt av fantastiska Tomas Bolme.  Denne är iklädd minst sagt imponerande polisonger, kan tilläggas. Fadern håller både kyrkoförsamlingen, sin familj och publiken i ett fast grepp. Herren bestämmer om det regnar eller inte, men jag bestämmer om det ska hässjas eller inte, deklamerar han myndigt. Den unga Nathan har mössan i hand och ser storögt på fadern. Samma fader som vill att Nathan obönhörligen går i hans fotspår och blir präst. 

När Nathan tar studenten i Hudiksvall 1883 så gör han sin far till viljes och börjar läsa teologi i Uppsala. Där möter han sin framtida hustru den Stockholmsfödda sjökaptensdottern Anna, spelad av Kristina Törnqvist. Inte bara levandegör Törnqvist Anna, utan hon bjuder dessutom på ljuvlig sång som får publiken att häpna. Nu börjar solen leta sig fram bakom molnen i Trönödalen.

Paret Söderblom fortsätter vidare ut i världen och Nathan blir fattigpräst i Paris. Där bryter de bröd med både tiggande barn och den rödvinsdrickande kultureliten. Parets vän författaren Peter Lie spelas med bravur av en alltid lika imponerande Peter Mörlin, i detta fall som en lätt berusad spexig norrman sjungandes den profana Uppsala-sången Här är gudagott att vara.

En röd tråd genom pjäsen är Nathan Söderbloms strävan efter att hitta en egen sanning, att utmana synen på Gud och att utmana synen på sig själv. Nathan Söderblom är mästerligt spelad av Erik Ehn. Stundvis är det inte Erik Ehn som står på scenen, utan Nathan Söderblom själv. Jag vill ha mer passion, vetenskap och tro!, utropar Söderblom med eftertryck. Jag vill inte bli någon dammig akademikergubbe eller något prästspektakel. 

Till en början blir Nathan Söderblom just detta i mångas ögon. Men han ska komma att motbevisa dem alla. Jag är ett stort mysterium som bär på en vanlig människa, konstaterar han. 

I pjäsens paus så köper publiken kaffe och bulle. Och lika bra är väl det. Efter pausen blir det nämligen svält, första världskriget och allmänt elände. Kriget illustreras av Tysklands, Englands, och Frankrikes flaggor böljandes över scenen till ljudet av skottlossning. I bruset av mänsklighetens lidande så hörs Nathan och Anna agitera om fred och förlåtelse.

Medan ljudet av motorcyklar vid Trönö lanthandel letar sig in i kyrkan, förbereder Nathan Söderblom sitt anförande Religionen och den sociala utvecklingen. Han vill omvärdera kyrkans roll; den ska inte längre vara en auktoritär myndighet utan istället en samhällsnära resurs, anser Söderblom. Vi måste göra Gud mänsklig!, deklamerar han. Han söker förena socialismen och kristendomen, för att omsätta Guds kärleksbud i praktiken, att det kan hjälpa människor i nöd.

När solen sänker sig över Trönödalen leds Nathan Söderblom vid handen ut ur kyrkan av en vingprydd flicka i vit klänning och med utsläppt linblont hår. Detta mot bakgrund av den vakande skogen, de blå bergen, och de intensivt gröna ängarna, gör att publiken håller andan. Nathan har gått vidare och klättrar nu åter i kyrktorn. Efter sig lämnar han ett oöverskådligt arv med budskap om fred och försoning. Ett budskap som är än mer aktuellt idag än kanske någonsin tidigare. Samtidigt kastar Nathan Söderblom en lång skugga över sin familj.

Tre timmars levnadsteckning tillika väckelsemöte, inklusive fika, resulterar i flera inrop, visslingar och stående ovationer. Alla närvarande kan konstatera att ikväll har man bjudits på kvalitetsteater. Detta hallelujah moment kan upplevas alla dagar utom måndagar till och med 12 juli i Trönö nya kyrka. Amen.

Mer läsning

Annons