Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension av Anna Odells utställning: De noggranna förberedelserna imponerar

/
  • Anna Odell reflekterar med sig själv om sitt konstprojekt, i utställningen
  • Bältessängen står i ett eget rum, med kallt lysrörsljus, och ser hotande ut.
  • Anna Odell bland de många tidningsklippen. I det sista ber dåvarande överläkaren David Eberhard henne om ursäkt för sina hätska uttalanden.
  • Del av journalen, om bältesläggningen av Anna Odell den 21 januari 2009.

Den har redan blivit en konsthistorisk klassiker, och Anna Odell är en av Sveriges mest omtalade konstnärer. Nu visas hela materialet bakom hennes examensprojekt från Konstfack på Hälsinglands museum, "Okänd kvinna 2009–349701".

Annons

Debatten om vad man har rätt att göra i konstens namn gick het efter Anna Odells iscensättning av en tidigare upplevd psykos.

När förre chefen och överläkaren David Eberhard på S:t Görans psykiatriska akutmottagning efteråt kommenterade hennes agerande i förnedrande ord blev både hon och Konstfack utsatta för massiv kritik i medier och i sjukvården.

LÄS MER: "Konsten har alltid upprört"

Anna Odells syfte med rollspelet var att visa på maktstrukturerna inom psykvården. Men det försvann i mediedrevet, tyvärr.

Det har gått sju år sedan händelsen och debatten kring själva genomförandet har lagt sig. När nu hela materialet redovisas, med rättegången där hon dömdes till dagsböter och efterspelet, är det tydligt att det verkligen handlar om ett noggrant genomfört konstprojekt.

Utställningen på Hälsinglands museum består av tidningsklipp, filmmaterial, inspelade intervjuer och bandupptagningar, en bältessäng, journalanteckningar och en epilog. Som utställning kräver den besökarens engagemang. Totalt tar all dokumentation åtskilliga timmar att ta del av, och en snabbvandring i rummen ger bara glimtar. Kanske hade den konstnärliga kvalitén kunnat vara bättre, det är oskarpa bilder här och var och krockande röster när flera filmer går samtidigt, men de olika delarna kompletterar varandra.

Ändå imponeras jag av ihärdigheten i hela projektet. Allt är dokumenterat. Anna Odell ringde runt till läkare och personal inom psykvården, pratade med advokat och psykolog med flera om hur hennes agerande skulle kunna uppfattas och vad som skulle kunna hända. Många avrådde henne.

Fortfarande är det den mörka suddiga filmen av händelserna på bron som griper tag i mig mest. Hon ser så skör ut där hon går i strumplästen i bara linnet och pratar för sig själv. Flera personer passerar utan att göra någonting innan några stannar och tar kontakt med henne, ringer polis och värmer henne. Även om den tekniska kvalitén är dålig eftersom allt är filmat på håll förstår vi rädslan och att hon kränger och spjärnar emot när till slut åtta poliser får in henne i bilen till psykakuten. Där läggs hon i bältessäng och får flera lugnande sprutor.

Läkarens samtal med Odell dagen efteråt, när avslöjandet kommer, är inspelat. Det är fullt förståeligt att hon blir arg och just då inte vill ta del av Anna Odells förklaring till aktionen. Där blir konflikten mellan konsten och samhället i övrigt tydlig. Det finns ingen klar överenskommelse om vad som är konst i denna situation.

Epilogen är det som ändå knyter ihop allt. Anna, i bältessäng, ställer frågor till flera av dem hon pratade med tidigare: vad var det som hände, vad borde hon ha gjort? Hon för också ett reflekterande samtal med sig själv.

Det Anna Odell ville visa med sitt konstprojekt – psykvårdens slutna värld och patienternas maktlöshet – når fortfarande inte riktigt igenom bruset i utställningen. Kanske museets planerade seminarier under utställningstiden, om bemötande inom psykiatrin och om konstnärliga metoder kommer att tydliggöra detta.

Även Bollnäs, där ett av landets största mentalsjukhus fanns fram till 1997, kommer att uppmärksammas i seminarier och guidade visningar längs Lasarettsvägen.

Att Anna Odell slipat sina konstnärliga verktyg vet vi som sett hennes spelfilm Återträffen, en klockren dissektion av makthierarkierna inom skolan. Hon berättar också att hon håller på med ytterligare filmprojekt och det är kanske där hennes konstnärliga berättande passar bäst.

Utställningen på Hälsinglands museum pågår till 28 maj.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons