Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport från Dödens järnväg

/

LITTERATUR: Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman ”Den smala vägen mot norr” flyter iland som en flaskpost från det förflutna. Inte bara för att romanens ämne är Andra världskriget och den järnväg som byggdes genom djungeln från Bangkok till Burma, utan också för att Flanagans romankonst har ett skimmer från förgångna tider.

Annons

Dödens järnväg, kallades den, ett vansinnesprojekt som krävde mer än 100 000 människoliv och som för tankarna till pyramiderna, som också de byggdes av människors blod, svett och tårar.

Den australiensiska författaren Richard Flanagan berättar sin avlidna fars historia; han var en av krigsfångarna som överlevde arbetet med Dödens järnväg och kunde vittna om helvetet. Romanens huvudperson heter Dorrigo Evans, en kirurg som får ansvaret att leda sina tillfångatagna landsmän i arbetslägret, där sjukdomar härjar och mer eller mindre levande lik får slita hårt tills de stupar. Dorrigo Evans sätts att förhandla med de japanska lägervakterna om hur många män i en ständigt krympande skara som han måste förse bygget med. En mindre jämlik förhandling är svår att tänka sig. Människovärdet reduceras för varje dag, tills det är värt intet, och sedan sjunker värdet ytterligare. Dorrigo Evans kan som bäst skjuta upp det oundvikliga ännu några timmar.

Richard Flanagan berättar i en flödande struktur, glider mellan tid och plats, och som läsare måste man vara på sin vakt för att hänga med. Vi får möta den åldrade krigshjälten Dorrigo Evans, som trots att han hela sitt liv har hyllats för insatserna under kriget känner sig som en bluff, och vi får möta den unga Dorrigo Evans före kriget, när han inleder en passionerad kärlekshistoria med sin farbrors unga fru.

Ambitionen sträcker sig även till att krypa in i hjärnorna på de japanska och koreanska lägervakterna, när de misshandlar brutalt men även efter krigsslutet, när de ska straffas för sina dåd. Richard Flanagan har en lovvärd vidd i sitt berättande, men till slut blir det för många perspektiv att ta in, för många människor som splittrar läsningen.

Inblicken i den japanska sidan av kriget är dock intressant. I synnerhet i förhandlingssituationerna där det framkommer hur oförenlig deras kejsardyrkande kult är med de australiensiska soldaternas värderingar. En association är dagens krig mot terrorismen och utmaningen att möta en fiende som dyrkar döden och vill utplåna sina fiender.

Richard Flanagan skriver en klar, nedtonad prosa, och i sina bästa stunder påminner han om James Salter, som även han bemästrar tekniken att impressionistiskt vandra ut och in i ett livsöde. Blodiga amputationsskildringar, outhärdliga att läsa, växlas med en kärlekshistoria. En av frågorna som Flanagan ställer är vad det är som påverkar en människa mest i slutändan – minnet av helvetet på jorden eller en passion som aldrig fick brinna klart.

Vissa romaner är skrivna med en ton som säger att detta är en bok som författaren måste skriva. En berättelse som inte går att runda i ett författarliv. ”Den smala vägen mot norr” är en sådan roman och glöden i detta kompenserar de brister som finns.

Mer läsning

Annons