Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Raggarna – arbetargrabbarna som bröt Aseaströmmen

/
  • Sten Berglind uppträder med sitt band Teddy Bear And His Rockers på Skallbergets fritidsgård i Västerås 1958.
  • Stora gatan i Västerås i mitten 1950-talet. Ett gäng knuttar med skräckinjagande dödskalleemblem på skinnjackorna har samlats kring en motorcykel.
  • Sten Berglind utanför läroverket i Västerås 1958.

Under helgen samlas över 20 000 gamla jänkare och andra veteranbilar i Västerås. I dag är Power Meet en etablerad folkfest, men den har sina rötter i de en gång så rebelliska raggarnas kultur.
I slutet av 1950-talet sa svenska arbetargrabbar tack och adjö till brukssamhällets slaveri med patroner och statarlängor. Fyllda av beundran för USA och dess individualistiska livsideal blev de revolutionärer och en progressiv kraft i det svenska folkhemmet.

Annons

– Allt började efter andra världskriget, konstaterar Sten Berglind.

Under slutet av 50-talet var han den enda ungen från arbetarkvarteren på Ängsgärdet i Västerås som läste på högre allmänna läroverket, i dag Rudbeckianska gymnasiet. Sten Berglind bodde med sina föräldrar i ett rum och kök med vedspis och gaspolletter på Malmabergsgatan. I plugget var han en outsider med sin arbetarbakgrund, Elvisfrisyr och svarta skinnjacka.

– Det var inte fattigt hemma, men det var inte mer än det var. Farsan jobbade på Asea och morsan delade ut VLT (Vestmanlands Läns Tidning). Det hjälpte jag henne med om vintrarna. Många av de andra ungarna på läroverket bodde i fina villor och kom från delar av stan jag aldrig besökt eller ens hört talas om.

Även om Sten Berglind läste vidare på läroverket kände han sig hemma med de andra arbetarpojkarna från samma kvarter. Tillsammans spelade de rock’n’roll och körde runt på mopeder och i amerikanare.

– Många av dem hade hoppat av plugget redan i realskolan och tagit jobb på Asea. Vi var socialgrupp tre och det gällde inte minst mig. De som gick på läroverket kände förstås till Elvis Presley, men de lyssnade på jazz som dixieland och finare musik. Möjligen gillade de Tommy Steele, som var en snällare variant av rock’n’roll. Det var inget för mig.

– Jag har i efterhand fått höra att tjejerna i klassen såg på mig med viss bävan. Jag var ingen kille man tog med sig hem och bjöd på kaffe direkt.

I sin bok "Raggare – rebellerna som skakade Sverige" (2005) beskriver Sten Berglind raggarkulturens intåg i Västerås och det svenska folkhemmet som en stor frigörelse. Rock’n’roll, jeans, skinnjackor, stålkammar, brylkräm och stora kromade amerikanska bilar gav en möjlighet att gå emot och bryta Aseaströmmen, att slippa bli en dönick som cyklade hem från Asea eller Svenska Metallverken till ärtor och fläsk, en "gnällig kärring" och skrikande ungar.

– Efter kriget flyttade hundratusentals svenskar från bruksorterna in till städerna. Där bodde hela familjer i en- och tvårummare. Det gjorde att ungdomarna ville ut, de ville inte sitta och glo på farsans trötta ansikte vid middagsborden när han kom hem från jobbet. Då var de här nya amerikanska bilarna den största friheten. De kunde åka var som helst med dem och runt om i städerna växte det fram caféer med jukeboxar där de unga samlades.

På så vis uppstod den första riktiga ungdomskulturen.

– Innan dess fanns det ingenting som hette tonåring eller ungdom, det visste man inte vad det var. Man var barn till dess att man var vuxen och före det hade man ingenting att säga till om. Nu upptäckte man också att det fanns en hel marknad för unga människor med musik, kläder, bilar och filmer.

– Raggarna gjorde den första ungdomsrevolten på det viset. På samma sätt som modsen gjorde uppror på 60-talet och punkarna på 70-talet. Raggarna var först, fast de var förstås ingenting de själva tänkte på då.

"Vad vi tittade på var Amerika. Det var Amerika som hade räddat oss och nu var det Amerika som skulle ta oss vidare. Det var inte mer än rätt och riktigt. Det var den enda vägen framåt.", skriver Sten Berglind i Raggare.

Efter kriget blickade hela Sverige mot USA med dess modernitet och såg det som ett föregångsland. Och raggarna gjorde det främst av alla.

– Ja, vad annars skulle vi titta på, Snoddas Nordgren och Saab? Det fanns inget alternativ. Amerika var ljuset i världen, det enda ljuset som fanns. Hela Europa låg i ruiner. USA var en demokrati och amerikanerna räddade oss från Nazityskland, det är något de får alldeles för lite uppskattning för i dag.

På så vis var också raggarna en progressiv kraft i det svenska folkhemmet. Med sin vurm för den amerikanska livsstilen banade de väg för något nytt.

I Sten Berglinds Raggare förklarar Roffe Pettersson, ordförande i raggarklubben Teddy Boys i början av 1960-talet, att det var de unga arbetargrabbarna som tog saken i egna händer och åstadkom en samhällsförändring:

"Vi gick på samma linje, eftersom vi kom från samma samhällsgrupp. Vi gjorde revolution. Vi startade egna företag och blev något. Vi sa adjö till slaveriet, statarlängorna, brukspatronerna och hela skiten. Det var raggarna som gick i spetsen lika mycket som några andra."

– Det behövs ungdomskulturer för att föra samhället framåt. Annars stannar utvecklingen av och det händer ingenting. Att gå tillbaka till det som var före 50-talet är inget att sträva efter, säger Sten Berglind.

Han förklarar att det som inspirerade de svenskar raggarna var de uttryck som kom ur den bil- och motorcykelkultur som växte fram bland amerikanska krigsveteraner i slutet av 40-talet.

– De kom tillbaka från kriget och kände sig inte riktigt hemma i USA. Det var som att de inte passade in i samhället längre.

Något politiskt eller ideologiskt program hade inte raggarna. Deras frustration och upproriskhet kan kanske bäst sammanfattas i titeln på den klassiska James Dean-filmen "Rebel Without a Cause" (Rebell utan motiv) från 1955, eller "Ung rebell" som blev den svenska titeln.

Sten Berglind tycker att Marlon Brandos rollfigur, motorcykelgängledaren Johnny Strabler, i "Vild ungdom" (The Wild One, 1953) uttrycker det fångande när han svarar på frågan om mot vad han egentligen gör uppror: "What do you got?". Ungefär "Säg nåt".

För Sten Berglind dog den första och riktiga raggarkulturen ut 1962 när de stora raggarklubbarnas anförare skaffade familjer och etablerade sig i samhället. Inte sällan som egna företagare i stället för knegare som deras fäder.

Även om det finns gott om tidningsrubriker om raggarkravaller och socialreportage om en förtappad ungdom från slutet av 50-talet och början av 60-talet, engagerade sig raggarklubbarna också i samhällsinsatser som att ordna utflykter åt ungdomar med funktionsnedsättningar och spela musik på fängelser och ålderdomshem.

Men efter 1962 blev det aldrig riktigt samma sak igen. Nej, Sverige blev aldrig riktigt sig likt igen.

– Samhället började hårdna under 1960-talet och det blev sådana motsättningar. Knark och våld förekom på ett sätt som det inte hade gjort tidigare. Jag hörde aldrig ens ordet knark före 1960-talet. Och det dök upp skjutvapen och ett våld som bara var för våldets egen skull. Så var det inte tidigare.

Raggarkulturen har överlevt genom att intresset för fina gamla amerikanska bilar vuxit med tiden. Något som om inte annat kan bevittnas under Power Meet.

– Det är större än någonsin i Sverige. Jag tror också att det är för att många, som jag själv, nu har råd att köpa tillbaka sin ungdom på något vis, eller köpa den ungdom de aldrig hade.

Även hos yngre generationer lever raggarkulturen. Sten Berglind är klart imponerad över den musik som kommit ur den rockabillykultur som etablerats i Sverige under senare år.

– Det är unga killar från bruksorterna norröver som fattar vad saken gäller. De går tillbaka till rötterna och spelar primitiv rock’n’roll så som den lät 1956.

Men så finns också den raggarkultur som ses mer över axeln. De unga män som åker runt i rostiga gamla bilar om nätterna ute i landsorten och skränar till Eddie Meduza.

– Alla subkulturer får väl en svans på något vis. Jag har aldrig förstått mig på Eddie Meduza eller varför man lyssnar på honom när man kan spela Elvis Presley eller Conway Twitty. Att åka runt och föra oväsen i en sopåk om nätterna är ingenting som jag skulle göra. Men man får acceptera det, de protesterar åtminstone på något vis.

Power Meet är alldeles för slätstruket och folkligt för Sten Berglind, men han tycker att det är roligt att bilintresset är så stort och att det sprider sig till fler och fler.

– Jag vill ha lite mer "edge" än Power Meet och det har blivit alldeles för stort, man hinner inte titta på alla bilarna. Men det positiva är att det är så många som delar bilintresset i dag. Då på 50- och 60-talet var vi några tusen grabbar som körde amerikanare och tjejerna fick åka med om de pröjsade lite soppa. I dag är det många tjejer som har egna bilar och det är roligt, intresset har jämnats ut på det viset.

Men raggarkulturen kan fortfarande provocera och det är inte sällan fäblessen och lojaliteten mot amerikansk kultur och dess ideal som sticker i ögonen på Svensson och ett etablissemang med pk-noja.

I juni förra året sköt den 21-årige Dylan Roof ihjäl nio färgade församlingsmedlemmar i en kyrka i Charleston i den amerikanska delstaten South Carolina. Före dådet poserade han med sydstatsflaggan på sin hemsida och förklarade raskrig.

South Carolina tog ner flaggan från alla offentliga byggnader och flera stora amerikanska företag tog bort den ur sitt sortiment.

I samband med Power Meet väcktes krav på att raggarna skulle lägga av med att använda sydstatsflaggan. De raggare som tog till orda i debatten förklarade att den alltid funnits med i kulturen som en symbol mot överheten och inget annat. Mot Stockholms eviga förtryck av landsbygden, som en raggardebattör uttryckte det.

– Sydstatsflaggan är en rebellflagga som varit med den svenska raggarkulturen från början. Den har aldrig haft något med rasism att göra eller haft några andra politiska förtecken, säger Sten Berglind.

Han antyder sydstatsflaggans brokiga symbolhistoria. Den var egentligen aldrig konfederationens officiella flagga under amerikanska inbördeskriget, utan bars av enskilda arméer. Under början av 1900-talet växte den i popularitet bland allmänheten i USA och flera amerikanska förband från södern bar flaggan under andra världskriget.

Först på 1960-talet tillskrevs den en rent rasistisk betydelse när den användes i protester mot den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Men för många amerikaner står sydstatsflaggan fortfarande främst för uppror mot överheten och minnet av de sydstatssoldater som stupade under det blodiga inbördeskriget.

Sten Berglind påpekar att även USA:s officiella flagga "Stars and Stripes" är ett raggarattribut. Det har inte alltid fallit Svensson och etablissemanget i smaken. Under Vietnamkriget retade det den svenska vänstern.

– De flesta raggarna och jag själv stod på amerikanernas sida i Vietnamkriget, utan att för den skull stå bakom bombningarna av civilbefolkningen. Vi valde det minst onda i den konflikten, och det var amerikanerna. På samma vis höll jag på USA under Koreakriget.

1962 revs arbetarkvarteren och barndomshemmet på Ängsgärdet. En hel stadsdel utplånades. Samma år fick Sten Berglind jobb som reporter på uppstickartidningen Expressen där han sedan var verksam som journalist i över 40 år. Och fler böcker än Raggare har det blivit, den mest kända är kanske "Från Västerås till Memphis", en bok om Elvis Presley som han skrev efter Kungens död 1977.

Sten Berglind, numera bosatt vid Stureplan i Stockholm, kan utöver sin egen klassresa konstatera att raggarna nu tagit sig in i finrummen och att Sverige har förändrats.

– Det är en lång väg från Malmabergsgatan till Vestmanlands Läns Tidnings kulturredaktion, mycket längre och snårigare än man kan tro.

Mer läsning

Annons