Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rachmaninov med för säkra kort

/

Camilla Dal imponeras inte av ännu en konsert med Rachmaninovs pianokonsert nr 2. Konserten gavs i Gävle konserthus i torsdag och på Kulturhuset Glada Hudik i Hudiksvall i går, fredag.

Annons

I december förra året hänförde Denis Kozhukhin publiken med en stark tolkning av Rachmaninovs tredje pianokonsert. Denna gång återkom han med den betydligt mer lättsmälta tvåan, Rachmaninovs största hit, som nu framfördes i Gävle för tredje gången sedan 2011.

Känns det tjatigt? Jo, en aning. De stora publikdragarna är dessutom så säkra kort att det konstnärliga kan hållas lite löst utan större risk, applåderna kommer ändå. Men jag kräver större konstnärlig stringens än vad som presterades denna kväll för att övertygas.

Inledningens klingande crescendo lovade visserligen gott, men snart överröstade orkestern pianot så till den grad att endast åsynen av Kozhukhins hamrande händer sa mig att detta var en pianokonsert. Bättre gick det i den drömska andra satsen med dess välkända tema och underström av oro.

Den unge, av motgångar nerslagne Rachmaninov komponerade verket under inflytande av en hypnotisör. Lek med tanken: vad hade hänt om han hade styrkts att skriva musik som uttryckte hans verkliga känslor av vanmakt, frustration och främlingskap, istället för att suggereras att vara publiken till lags?

Det får vi aldrig veta, men trots all sötma anades ändå en skörhet som gick utöver all önskan om bekräftelse, som en sorg över illusioner som förlorats. Det kändes för ett ögonblick som att titta in i en glaskula där snö föll över en blomsteräng, ensamt och fruset innan det romantiska flödet drog med sig allt. Stående ovationer efter detta och ett stillsamt, flärdfritt extranummer, var det Brahms?

Kvällen inleddes med Stravinskijs ”Jeu des cartes” (Kortspel), balettmusik som Jaime Martín presenterade med stor pedagogisk nit. Orkestern fick spela upp lite för många exempel ur de tre ”givarna”, som satserna kallas. Rolig och händelserik musik, full av citat, men utan den visuella delen, alltså baletten, var den väl bagatellartad för att vara så pass lång. Denna musik kräver helt enkelt en levande kortlek på scenen för att nå sin fulla potential.

Mer läsning

Annons