Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Provins har äntligen återfunnit formen

/

Det var för tidigt att dödförklara Provins, jag hade fel. En tidskrift kan överleva, även sedan dess ursprung försvunnit. Norrlandsfrågan är död, men den litterära tidskriften Provins har återuppstått, fågel Fenix ur askan.

Annons

Men det är en annan fågel, det katastrofala upplägget med ambulerande amatörredaktörer är borta, nu är Peter Degerman bestämmande, av allt att döma en lyckträff.

En litteraturvetare från Härnösand som har modet att släppa det norrländska lidandet, låta det förflutna vila och höja blicken mot omvärlden. Redan hans inledning i nr 1/2009 är så intellektuellt vital med sina essäistiska språng i resonemangen om centrum och periferi, att man läser en gång till. För första gången på länge, en verklig tänkande ansträngning i Provins. Och bättre blir det.

Först far blicken österut, en finlandssvensk författare, Hannele Mikaela Taivassalo, så begåvad att man tappar de egna orden. Ett utdrag ur romanen "Andrej Krapl", snabbfotad prosa där varje ord är angeläget. Ja, voj jesus nådi, kunde man citera ur hennes text om hennes egen födelse.

Därefter förklarar poeten och kritikern Ralf Andtbacka hela fenomenet med svenskösterbottnisk litteratur och inverterar hela tanken på centrum – periferi. Eftersom litteraturen i Österbotten redan gjort detsamma. Och Anders Johansson resonerar om vår litteraturdebatt, en välskriven och polemiskt rättfram artikel som undviker alla förenklingar och vägrar svära på antingen postmodernismens eller kulturkonservatismens fana. Så elegant, och så ovanligt, att i Provins få läsa en icke-mjäkig förståelse av litteratur. Vilket inte betyder att jag accepterar hans resonemang om debatten runt "Myggor och tigrar". Eftersom de konkreta beskyllningarna i romanen genast upphöjdes till sanning kan den inte gärna försvaras som performancekonst som stiger över sina gränser. Om en debatt börjar med en oklarhet blir dess fortsättning sken och förställning.

Naja Marie Aidt skriver från den danska idiotin (novellsamlingen Babian) och Coppelie Cocq gör en nyläsning av Johan Turis Muitalus sámid birra, den samiska litteraturens startskott i Sverige. Där blir det plötsligt grundkursnivå i en surrig artikel med narrativitet, subjekt och vad allt. Hur många gånger hon säger att Turi växlar mellan aktiv och passiv form för att nå effekter, det vet jag inte, men till slut tror man henne, något utmattad.

Provins blickar längs väderstrecken och finner intressanta saker att berätta om litteraturen, från Grönland till Estland, från Danmark till Lappland. Samtidigt visar den vad det är som gör tidskrifter levande; den prövande tanken. Inte det representativa pladdret, inte föreningsnytt, inte meningslösa kompisnoveller, utan allvarliga, analytiskt prövande resonemang. Plus lite snygg formgivning, men det har den också.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons