Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Predikanten Hobert tar över

/
  • Malin Morgan och Anders Ekborg spelar huvudpersonen Georges pengahungriga barn i

Richard Hobert är tillbaka. Nu med en huvudroll åt Sven-Bertil Taube, som i filmens upptakt tillsammans med en likaledes briljant Iwar Wiklander skänker livserfaren värdighet åt två pensionerade granngubbar.

Annons

Det slår smärre gnistor om spelet när Wiklanders Olof kommer med flaska, hemsnidad trägubbe och välbehövlig optimism som födelsedagsuppvaktning till Taubes bittre änkeman Georg. Vi ser att de här herrarna känt och slipats mot varandra länge. Så långt tror vi på ”En enkel till Antibes”.
Ytterligare en stund kan vi roas av hur Georg, utlämnad åt tjuvaktiga hemhjälpen Maria (Rebecca Ferguson) och övergiven av sina två barn (Malin Morgan och Dan Ekborg), beslutar sig för att ge igen, när just dessa tre konspirerar för att lura av honom huset, placera honom på hem. Visserligen är barnen ledsamt endimensionella karikatyrer, men ok, lite bondfångarfars har väl ingen dött av.
Men Hobert har som alltid ett högre syfte. Nu ska vi få lära oss något väsentligt om livet. Ja inte bara något - massor. Så blir ”En enkel till Antibes” en roadmovie genom norrländska landskap, där det som dyker upp ger Georg tillfälle att föreläsa om hur det egentligen är. Egentligen. När inte krumelurer efter vägen – läs Torkel Peterssons tokroliga marijuanafilosof - får ta över den anspråksfulla dialogen.
Trovärdigheten flyger all världens väg i en film som till slut spretar så att inte ens personteckningarna håller ihop.
Det enda beständiga blir övertydligheten i den gamles försök att prata sig till förlåtelse för sina försyndelser som make och far.
Då har filmen kört av vägen för länge sen.


Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons