Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Platt fall för tonårsmentaliteten

På bokomslaget presenteras Människoätande människor i Märsta som en poesiroman där poeten Aase Berg, Njutånger, för första gången skriver för unga läsare.

Annons

Boken är en prosalyrisk jagberättelse om tre unga stockholmstjejer. Berättarjaget Tove och hennes kompisar Klara och Britta befinner sig någonstans i skärningspunkten mellan grundskola och gymnasium.

Forskare säger att människans hjärna inte är fullt utvecklade förrän vid 25 års ålder och att det förklarar tonåringars sårbarhet inför grupptryck, deras oförmåga att kontrollera impulser och deras bristande omdöme. Aase Berg levererar en perfekt inlevelse i den här tonårstankevärlden, det är som om boken var skriven rakt ur ett tonårigt medvetande. Och det kanske är så barn- och ungdomsförfattare gör, förflyttar sig till målgruppens mentala nivå när de skriver, vilket kan bli både inställsamt och dubbelt.

Den dubbeltydigheten – är det författaren själv, eller författaren i rollen som barn eller ungdom som skriver? – kan också vara en förklaring till att det är svårt att bedöma barn- och ungdomslitteratur. Det vore kanske bättre om barn och unga själva recenserade böcker avsedda för dem. Men å andra sidan, om de inte har fullt utvecklat omdöme, hur blir det då?

Min uppfattning är att vuxna ska tala med vuxen tunga även om det tar en månad innan tonåringen förstår budskapet. Tonåringar är häftiga och charmiga men det är inte nödvändigt att lägga sig platt för deras beteenden och värderingar. I den här boken bejakas nästan allt som luktar ungt och häftigt tonårstjejsbeteende. Mobbning, snatteri, vuxna är idioter-mentaliteten och så vidare. Eftersom jag var ett mobbingoffer som tonåring, tar jag illa vid mig och blir inte ett dugg imponerad av de här tjejernas hårda attityder.

Gränsen dras vid misshandel: när berättarjaget Toves killkompisar misshandlar en annan kille sönder och samman ifrågasätter hon det. Men läsaren får inte veta om han överlevde.

När Tove hamnar i Norrland på skidsemester låter det så här, i kapitlet Kratern blommar, under rubriken Geografi: "Hur fan / kan man överleva / i Sveg?". Jaa du Tove, fundera på det.

Och när hon beundrar den nakne pojkvännen blir utsagan som hämtad ur ett feministiskt standarformulär för hur förtryckta kvinnor ser sig själva.

Hennes blick "tittar/på hans /... självnöjda/och tryggt belåtna/människokropp. Min kropp däremot: /När han tittar på mig/så tänker jag/att han tittar/på en tjejkropp. Det är alltid något fel/på en tjejkropp."

Det som trots allt imponerar är att Aase Berg för det mesta får det att kännas som om berättelsen har hämtats direkt ur en tonårings tankevärld.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons