Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plågsam läsning

/

Aris Fioretos roman "Mary" är en av årets böcker som nominerats till
Augustpriset
. Kristian Ekenberg har läst den.

Annons

Granatäpplet och dess kärnor är en central metafor i Aris Fioretos nya roman ”Mary”. Historien om Marys grymma öde kan läsas rakt, en berättelse om förtryck och förnedring under en hård militärdiktatur, men den rymmer också lager av symboler och liknelser med rötter som gräver sig djupt ner i den grekiska mytologin. Som granatäppelkärnorna. Marys pojkvän Dimos säger till henne: ”Om du delar det där äpplet kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt.”

När Aris Fioretos skriver om hur en studentrevolt slås ner och följderna som drabbar Mary, som är tillsammans med en av revoltens ledare och grips för statsfientlig verksamhet, är han vag om tid och rum. Men författarens bakgrund och en avslutande not placerar händelserna i Grekland 1973.

Mary förs till säkerhetstjänstens högkvarter och sedan till en fängelseö som kryllar av råttor. Hon ska nämna namn och vägrar. Tortyren äter sig in i henne, men hon håller emot. Trots att hon är gravid – en liten sol som växer i henne som hos en jungfru vars namn hon delar – säger hon inte det som de vill höra.

Jag ska inte låtsas som annat än att detta är en roman som jag motvilligt får plocka upp, en läsprocess som kämpar sig igenom ett träsk. Aris Fioretos inbjuder visserligen läsaren med ett språk som dignar av fantastiska bilder och utsökta formuleringar, samtidigt gör han ingenting för att läsaren ska få det så mycket mer bekvämt än vad Mary har i sin fångenskap. Stoffet har dramatisk potential, men han undviker alla trådar av spänning som finns att dra i. Ju längre Mary sjunker i sin nya plågsamma tillvaro, ju mer låter Aris Fioretos tempot stelna. ”Mary” låser in en i en läsningens isoleringscell där minuterna är som dagar.

Jag vill inte avskräcka någon från att läsa ”Mary”, enbart vara öppen med att det rör sig om en läsning som kräver en bit av läsarens hjärta och livsork i betalning.

Aris Fioretos skriver här med en diabolisk känsla för det fysiskt påtagliga. Inte bara när Marys kropp plågas av hennes väktare, som använder ett ljust tvärtomspråk med ord som ”tebjudning” och ”kakor” för övergreppen, utan även i ögonblicken av stillhet. Kroppen i allmänhet och kvinnans kropp i synnerhet är politikens spelplan.

Utan att omedelbart kunna peka ut andra exempel, finns känslan av att ”Mary” är någon annans skugga. En berättelse som vi har hört och kan. Våldets dynamik är inte obekant. Måhända bidrar författaren till det intrycket genom viljan att göra berättelsen mer allmängiltig och inte specifik för Greklands militärjunta. Jag har under läsningen svårt att se människornas ansikten framför mig.

Ibland kan jag känna att det finns någonting futtigt och instängt i den svenska litteraturen och dess spörsmål. Någonting sådant kan inte Aris Fioretos anklagas för, med fönstren på vid gavel mot den europeiska erfarenheten. Han bidrar med imponerande perspektiv och tyngd, ändå är det med en lättnadens suck som jag lämnar Marys ö fylld av råttor. Läsupplevelser som dessa har en sådan densitet att de bör placeras ut med lagom avstånd i bibliotekshyllan.

Läs kommentaren till Augustnomineringarna här.

Mer läsning

Annons