Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peace and Love formade Mando Diao

/
  • Björn Dixgård tror att Peace and Loves framgångar beror på arrangörernas fingertoppskänsla:

När rockkillarna i Mando Diao växte upp var Borlänge en hård och oinspirerande stad. Nu kan man stoltsera med Sveriges största musikfestival - Peace and Love.

- Det behövdes en motpart till all tristess. Festivalen har fått folk att starta band, säger sångaren Björn Dixgård.

Annons

När Peace and Love-festivalen startades 1999 var det, som namnet skvallrar om, ett försök att motverka våld och rasism i Borlänge. Då hölls konserterna inne på krogen Bolanche och festivalen lockade 900 besökare. Bland artisterna som spelade fanns The Ark och Ken. I publiken stod Björn Dixgård från Mando Diao.
- Jag var där, men jag kommer inte ihåg om vi spelade då. På den tiden var Peace and Love en gerillafestival, nästan som en Musik Direkt-tävling, säger han.
Det var då. Förra året besökte över 41 000 personer Peace and Love, som på tio år lyckats bli Sveriges största musikfestival.
- Det tog ett litet tag innan det satte sig, både arrangörerna och besökarna var lite ovana från början. Men sen hände det någonting och helt plötsligt var alla råglada över festivalen. Sedan dess har det varit en väldigt speciell atmosfär de där dagarna och det är fantastiskt att se i Borlänge. Det hade man inte kunnat drömma om när jag var 15, 16.
Hur var stan då?
- Det var verkligen stiltje när det gällde musik. Det var först när föreningen Peace and Love bildades som allt började förändras, faktiskt.
Med ny inspiration från festivalen började fler och fler folk att bilda band och skriva musik själva. Nu är Borlänge en etablerad musikstad; förutom Mando Diao kommer även bland andra Sugarplum Fairy och Miss Li från stan.
- Det fanns bara hårdrocksband när vi började, så vi var verkligen outsiders. Mando Diaos låtar har alltid skrivits som ballader som vi har skitat till i efterhand. Eftersom det bara fanns hårdrockare i publiken var vi ju tvungna att fånga deras uppmärksamhet så vi tog i allt vi hade.
För tio år sedan var Borlänge också Sveriges farligaste stad. Märktes det?
- Man fick sig sina törnar och jag har fått stryk flera gånger, men nu är det annorlunda och det är så himla bra. Då var jantelagen väldigt stark, folk var rädda när något stack ut och det kunde bli riktigt obehagligt. Sen ska man komma ihåg att det handlar om Borlänge och inte Chicago eller Baltimore, det är ju fortfarande Sverige vi pratar om. Dessutom är det är väldigt fint i Borlänge, att skogarna och sjöarna fanns vägde upp att det var ganska tungt och trist i stan.
Hur är det i Borlänge nu?
- Jag såg Johnossi på Bolanche för ett tag sedan. För tio år sedan det hade kanske varit tjugo personer i publiken, nu var det helt knökfullt. Någonting markant har hänt och det är okej att lira gitarr och det är okej att se ut lite som man vill och så vidare. Det är fint att se.
Hur mycket har Mando Diao med den utvecklingen att göra?
- Ganska mycket hoppas jag. Allting är väl en kombination av festivalen, oss, Sugarplum Fairy och Miss Li skulle jag tro.
Carina Jönsson/TT Spektra
carina.jonsson@ttspektra.se

Mer läsning

Annons