Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östergren kan bättre än så här

Det börjar ungefär som det brukar. En författare sitter på landsbygden och blickar tillbaka på sitt liv. Han påminner i mångt och mycket om Klas Östergren. Denna gång är det skeenden i Stockholm under 1980-tal och tidigt 1990-tal som står i fokus.

Annons

Författaren får i uppdrag att skriva en pjäs. Den floppar. Men i bakvattnet av detta teatrala magplask sker följande: han kommer över ett blandband, och det leder efter vissa turer till Jörgen, en mångförslagen mytoman.

Dessa karaktärsdrag får en trogen läsare av Klas Östergen att osökt tänka på Henry Morgan, en av hans mest legendomspunna romangestalter. Men Jörgen saknar dessvärre Henrys nimbus, och när myten om honom föds och avlivas utan att däremellan ha levandegjorts, fallerar det hela. Lägg så till några kvinnoaffärer, samt Östergrens återkommande utläggningar om skilsmässa och alkoholism, och du har Den sista cigaretten – i en liten ask.

Det får anses en smula förvånande att Östergren återigen ägnar sig åt att leka med föreställningen om sig själv och sitt förflutna. Dels för att han redan har gjort det med bravur, bland annat i den spretiga men ack så oemotståndliga genombrottsromanen Gentlemen, och dels för att han i Gangsters, den mindre lyckade uppföljaren, avslöjade att han då for med osanning. Det börjar bli ganska tröttsamt med det ideliga odlandet av den östergrenska myten.

Romanens höjdpunkt är annars när han citerar sin husgud T S Eliot. Kontrasten är påtaglig. Med sju rader överträffar Eliot det Östergren åstadkommer på 441 sidor. Och kanske hade storyn i Den sista cigaretten gjort sig bättre i ett mindre format, utan de långdragna kopplingarna till samtiden. Likt de välavvägda novellerna i Tre porträtt, där författaren excellerade i kortprosa.

Han kan bättre än så här.

John Sonerud

Mer läsning

Annons