Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om Shakespeare kom på snabbvisit


Jag kan inte låt bli att tänka på hur det skulle vara om han kom tillbaka.
Shakespeare, alltså.

Annons

I morgon är det prick 400 år sedan han gick bort. Eftersom han i dessa dagar åkallas i var och varannan spalt är det väl inte helt otänkbart att han skulle få för sig att göra ett kort gästspel här nere. Så där som det brukade vara på teatern förr i tiden när någon plötsligt kom ner från himlataket i en vagn omgiven av fluffiga moln.

Kanske behövde han då en kort uppdatering om kulturlivet i trakten.

De ständiga upphovsrättsbråken (till exempel förbudet att sprida bilder av offentlig konst) får han nog svårt att omfatta. Upphovsrätt var ett okänt fenomen på hans tid. Den som såg en bra historia på en scen kunde gå hem och skriva ner den i ett eget manus. Samma gällde musiken och bilden. Mycket hade legat i annans säck innan det kom i Shakespeares glimrande påse. Tänk bara på Hamlet-dramat, från 1599. Den historien går att följa ända tillbaka till 1200-talets Island med många stopp på vägen. Ibland har de här urgamla sagorna blivit rätt tilltufsade av all förflyttning. Osannolika personförväxlingar, plötsliga spöken som vandrar över scenen, ologiska utbrott av galenskap. Det säger mycket om Shakespeares diktarkonst att han kunde fånga en publik, trots det emellanåt kantiga grundmaterialet.

Minnesorden över Jeanette Bonnier i veckan kommer han att lyssna särskilt noga till. Konstens välgörare var grunden för kulturlivet på hans tid. De egna pjäserna har han späckat med lena referenser och bugningar till välgörare och beskyddare, såväl på som mellan raderna.

Allra helst vill jag förstås diskutera villkoren för nutidens teater med just honom. Vi kan börja med Riksteatern. Under några veckor i april vände vi och vred på Riksteatern som idé och institution här i kulturspalterna. I förra veckan reagerade Riksteaterns ledning och skrev ett försvarstal för att inskärpa sin vikt och betydelse. En institution av det slaget skulle förstås te sig helt overklig för en teaterman på besök från 1600-talet: Ordnade förhållanden, trygg ekonomi. Tyst i salongen, artiga applåder.

På hans tid var publiken inte så homogen som den är i dag. Den yppersta kultureliten satt under taket, samtidigt som samhällets lägsta söp och skrålade på öppen ståplats. De flesta kom till teaterhuset, inte främst för att njuta skådespelet, utan för att hämta nyheter, skvallra och ragga.

För en sådan som Shakespeare gällde det alltså att kittla publikens fantasi och poetiska sinne på ett sätt som övertrumfade all konkurrens. I annat fall kunde det gå illa. Många åskådare hade mögliga grönsaker och ruttna ägg med sig när de kom. Färdiga att kasta på aktörerna om spelet blev för dåligt.

Just i dessa dagar är det många som uttrycker sin stora kärlek till Shakespeare. Ytterst få skulle klara av att jobba med honom.

Mer läsning

Annons