Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om konsten att skratta tillsammans

/

På söndag kommer latinamerikanen Eduardo Galeano till Älvkarleby för att ta emot 2010 års Stig Dagermanpris för sitt breda författarskap om människor som jagats av politiska skäl, om aktivister och sena tiders slavar, om älskare och drömmare. Anne Brügge har läst hans Omfamningarnas bok.

Annons

Jag minns hur vi skrattade på mammas begravning. Vi höll till i vår gamla prästgård som vid det här laget blivit bystuga. Vänner från byn hjälpte till med maten. I köket hörde de vågorna av våra röster och skratten som steg och sjönk, när vi påminde varann om livet med mamma.

Omfamningarnas bok, av Eduardo Galeano, är en samling från 1989 som bokförlaget Lindelöws nu ger ut. Bland dess korta texter fann jag en som förde mig tillbaka till mammas sista kalas.

José Luis minns sin far, en populär berättare. På likvakorna fick man ställa kistan upprätt för att alla skulle rymmas, och så kom den döde att stå upp och respektfullt lyssna på de skickligt berättade historierna. José Luis lärde sig att det viktigaste är att skratta. ”Och att skratta tillsammans.”

Galeanos minimala berättelser börjar ofta med ett namn och en plats. Ibland är det ett känt namn, ibland bara hans hustru, men namnet ger historien äkthet. Sen kan fantasin slå till: En man skuggades av en fisk, tills den drunknade i en bäck.

Kerstin Jonsson överför väl hans språkliga innovationer och sprången mellan aforistisk korthuggenhet och blommiga utvikelser, men jag gillar inte att hon skriver ”strax innan militärkuppen”. Som språkpolis vill jag se ordet ”före”överleva, särskilt i äldre texter.

”Byråkrati” handlar om soldater som posterat vid en bänk i 31 år, 2 månader och 4 dagar. En överste låter söka igenom arkivet efter den ursprungliga ordern och avbryter sedan bevakningen. Bänken är ju inte nymålad längre!

Här är något en pastor Miguel Brun minns: En indianhövding fick lyssna på en kristen propaganda, framförd på stammens språk. Hans svar blev:

– Det här river. Det river ordentligt, och det river skönt.

Därefter lade han till:

– Men det river inte där det kliar.

Galeano läser i en roman av Louise Erdrich om en senil man och en baby. Den gamle är lycklig för att han förlorat minnet, barnet för att han ännu inte har något minne. ”Det här är den perfekta lyckan, tänker jag. Den vill jag inte ha.”

Galeano är antifascist, kommunist, språkfilosof med rötter både i Uruguay och i England. "Att skriva var mitt sätt att både slå och omfamna", förklarar han. Han vill framkalla den underbara verkligheten i Amerikas våldsamma förfärande verklighet. Han manar till förändring!

”När allt kommer omkring är vi vad vi gör för att förändra det vi är.”

Smaka på den, läsare! ’

Anne Brügge

Mer läsning

Annons