Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya Salander är tristare än den gamla

/

David Lagercrantz har gjort ett fatalt misstag i den nya Millennium-boken, skriver Tim Andersson.

Annons

Det var naturligtvis inget enkelt uppdrag David Lagercrantz hade tagit på sig. Han var tvungen att både förvalta Stieg Larssons speciella litterära universum och samtidigt utveckla det – för varför skulle han annars skriva den här fjärde boken i serien? Något slags motiv måste han ju komma upp med.

Visst känner man igen de tre första böckernas ton och, framför allt, teman i "Det som inte dödar oss". Här finns män som definitivt hatar kvinnor. Här finns också den lite lättköpta vänstervinkeln: på samhällets topp, bland myndigheter och stora företag, verkar det mest pågå fuffens.

Även den bjärta storyn, som på ett övergripande plan handlar om övervakningssamhällets utbredning och som inkluderar sådana fantasifulla komponenter som artificiell intelligens, Nationella säkerhetsmyndigheten i USA, ryska gangsters, en ond tvilling och en savant, hade nog även den kunnat vara signerad Larsson. Hans litterära projekt handlade ju inte precis om de gråtonade vardagssituationernas subtila undertexter.

Så hur har då Lagercrantz utvecklat Millennium-serien? Vad är motivet? Tja, han har gjort det väntade: fördjupat. Mikael Blomqvist har till exempel blivit en grubblande föredetting. Men framför allt är det Lisbeth Salander, den serietidningsgrälla feministhackern, som här får en mustigt psykologiserande bakgrundshistoria (författaren har väl, säkert med rätta, dragit slutsatsen att det är hon som ligger bakom den internationella supersuccén). När läsaren möter henne är hon ångestriden, plågad av minnen från sin pappa. Hon verkar ibland rent av osäker på sin egen förmåga...

Och här gjorde nog Lagercrantz ett fatalt misstag. Den nya tredimensionella Salander är tristare än den gamla. Poängen med henne var just att hon inte var en verklig människa – hon var en yta öppen för projicering, själva drömmen om kvinnlig hämnd på patriarkatet. 

Om man tar bort de osynliga serierutorna från Stieg Larssons värld blir det inte mycket kvar. 

Nej, det var inget enkelt uppdrag – och "Det som inte dödar oss" blev en halvdan deckare i mängden.

Mer läsning

Annons