Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nutida lärdom i Spanienroman

/

De var beredda att offra allt för att stoppa fascismen. Kjell Eriksson har skrivit en närgången och spännande roman och spanska inbördeskriget.

Annons

Frivilligt ger han sig ut i kriget. Han vill slåss för rättvisa och solidaritet mellan de arbetande folken. Han vill vara en del av kampen mot fascismen som växer sig starkare. I Tyskland marscherar nazisterna och i Italien blir fascisterna starkare under Mussolinis ledning. Men i Spanien är situationen mer akut då de organiserade fascisterna – falangisterna – tillsammans med militärmakten och general Franco i spetsen startat ett inbördeskrig för att genomföra en odemokratisk statskupp. De vill störta republiken och införa militärdiktatur.

Många här hemma vill visa sin sympati. Många talar om att gripa till vapen, resa ner och slåss sida vid sida med sina kamrater. Avsevärt färre kommer iväg. Men den unge lantarbetaren Alfons Andersson bryter upp. Han tar sig ner genom Europa för att slåss mot fascismen. Striderna driver honom från sin trupp och inom kort bildar sex mycket olika grabbar en egen enhet. De är då uppe i bergsbyn Teruel. Vintern 1938 är svinkall, snön faller, isvindar pinar och piskar byn. De måste vara kvar i väntan på våren.

Kjell Erikssons roman ”Att skjuta hästar” är både dramatisk och starkt realistisk. Med stor närvarokänsla och påträngande tydlighet skriver han om de händelser som drabbar den lilla vinddrivna gruppen. Allt i deras tillvaro är osäkert. De kan inte, när de lämnat byn, avgöra vem som är vän eller fiende. Vissa medborgare skvallrar för fascisterna av rädsla, andra stöder högerkuppen. Många är dock solidariska och hjälper de stridande. Inte på minsta sätt idylliserar Eriksson kriget, vilket ibland är fallet med spanska inbördeskriget. Det får framträda i sin grymma obarmhärtighet – med död och lemlästningar, smärta och svärta och det röda blod som rinner från liken.

Mycket levande, och tacksamt osökt, lyckas Eriksson skildra hur de politiska motsättningarna som går mellan kommunister och anarkister även sipprar in i sexmannagruppen. I det lilla speglar Eriksson de stora politiska motsättningarna.

”Att skjuta hästar” är en stark, närgången och spännande roman som samtidigt – nästan lätt smygande – blir till en väsentlig och nog så givande historielektion.

Erikssons roman är ytterst angelägen i en tid då fascismen åter gör sig bred i Europa. Slutsatsen är lika enkel att dra som svår att förverkliga: Det går inte att dröja med att bjuda motstånd. Fascismen marscherar idag raskt framåt. Hinner de avancera för långt, kan det snabbt bli för sent att effektivt bekämpa denna hänsynslösa ideologi. Det är den lärdom Eriksson förmedlar.

Mer läsning

Annons