Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu kommer pjäsen om bögarnas förintelse till Söderhamn

/
  • Marcus Baldemar i föreställningen
  • Konstnärligt team: Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Daniel Åkerström-Steen, Ninna Tersman. Mårten Andersson.

Homosexuella led svårt i koncentrationslägren. Och efter kriget fick de inte det erkännande som andra grupper fick. Nu kommer en föreställning om "Männen med rosa triangel" till Söderhamn.

Annons

”Gul, för judar. Röd, för politiska fångar. Svart, för asociala. Lila, Jehovas vittnen. Grön, för kriminella. Blå, emigranter. Brun, romer. Rosa, för homosexuella. Allra lägst är vi.”

Den texten läses upp i trailern för Riksteaterns ”Männen med rosa triangel”, baserad på boken med samma namn av Josef Kohouts. Boken har dramatiserats av Mattias Brunn, numera en av tre konstnärliga ledare för Folkteatern Gävleborg. På tisdag spelas ”Männen med rosa triangel” på Söderhamns teater.

LÄS MER: Många tårar att torka

– Anledningen att färgen var rosa var att det sågs som en kvinnlig färg och man ville förlöjliga de här männen, säger regissören Mårten Andersson i ett tv-inslag producerat av Riksteatern.

Gänget bakom dramatiseringen av den klassiska Förintelseskildringen har tidigare gjort ”No tears for queers” och ”Järnnatt” tillsammans. Deras senaste gemensamma projekt beskrivs som en pjäs om ”normernas och utanförskapets mörkaste mekanismer”.

LÄS MER. Teatervåren i Hälsingland

De homosexuella var länge en av de glömda grupperna av offer för Förintelsen. 10 000–15 000 skickades till lägren och 6 000–9 000 överlevde inte. Lidandet fortsatte efter befrielsen för dem som överlevde; medan andra grupper kompenserades och fick sitt lidande erkänt, var homosexualitet fortfarande straffbart. Först när homosexualitet blev lagligt i Österrike tidigt 1970-tal gav Josef Kohout ut skildringen av tiden i lägren. 1985 erkändes gruppens lidande officiellt och 2002 uttalade det tyska parlamentet en formell ursäkt.

Boken och pjäsen berättar om hur Josef Kohout greps av Gestapo 1939, misstänkt för att ha en förbjuden relation med sonen till en hög nazist. Han skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen.

I lägren fanns en hierarki, och i boken skriver Josef Kohout – under pseudonymen Heinz Heger – om hur fångarna själva fick välja vilka som skulle skickas till förintelselägren. De homosexuella ansågs vara ”mindre värdefulla” och offrades först.

"Det bevisar att vi bögar faktiskt var den lägsta kasten i koncentrationslägren. Till och med våra medfångar, som satt i samma båt, skickade oss i döden", skriver Josef Kohout.

Boken visar hur det fanns en sadism med sexuella undertoner i hur lägervakterna behandlade de homosexuella. I lägren fanns dock en paradoxal hållning till homosexualitet liknande den i fängelser. Sexuella relationer med män sågs inte automatiskt som homosexualitet, och Josef Kohout kunde få fördelar i lägret genom att bjuda ut sig åt heterosexuella medfångar som utsetts till kapos och därmed fått en maktposition.

Koncentrationsläger förknippar vi med taggtråd och grå hopplöshet, men denna scenuppsättning accentuerar snarare ”femininet, magi och romantik”. Mattias Brunn vill att pjäsen inte bara ska ses som historia utan att parallellerna till klimatet i Europa i dag ska framträda.

– Den bruna framfarten är extremt tydlig i vårt eget land, i andra länder, så vi får inte glömma att det som hände förut återupprepas, säger Mattias Brunn i tv-inslaget.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons