Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nippriga nazister

/

Nazister som sedan 1945 gömmer sig på månens baksida? Precis lika dumt som det låter. Och, visar det sig, ändå inte riktigt så dumt som det låter.

Annons

Ganska snart visar det nämligen sig att nazisatiren är mer besläktad med Mel Brooks än med Quentin Tarantino. Lägg därtill ett par lån från ”Dr Strangelove” och Chaplins ”Diktatorn” och ”Iron sky” blir – sina nybörjarbrister till trots - en riktigt rolig, fläckvis smart och nästan charmig dårkomedi.
Stor affär görs av att regissören Timo Vuorensola och producenten Timo Kaukomaa lyckats sala ihop en av de sju miljoner euro, som gör filmen till Finlands största filmsatsning genom tiderna, från entusiastiska filmfans som gillat idén.
Möjligen känner sig dessa extra stolta när de får se svenska scenografen Ulrika von Vegesacks snygga och påkostade scenografi. Kanske gläds många av dem även åt att specialeffekterna närmar sig Hollywoodklass.
Vi övriga beklagar snarare att just actionbullret fått breda ut sig så pass mycket, på finlirets bekostnad. För det är just i avsaknaden av fingertoppskänsla för dialog och skådespeleri, som orutinen i manus och Timo Vuorensolas regi röjer sig. Inte sällan sitter man och väntar på att de festliga uppslagen ska vässas och utvecklas det där sista steget.
I brist härpå tvingas skådespelarna tvingas inte sällan filibustra med upprepningar och överspel. Mest drabbar det Stephanie Pauls amerikanska president och Sarah Palin-kopia samt Christopher Kirbys svarte astronaut. De tyska aktörerna (som berömvärt nog talar tyska!) Julie Dietze, Götz Otto och Udo Kier kan trots allt oftast luta sig mot sina nazistiska rollfigurers oslagbara fåraktighet.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons