Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När godheten hånas

/

Elin Grelsson Almestads andra roman landar mitt i den dagsaktuella debatten om flyktingmottagande och pampar som skor sig, konstaterar Kristian Ekenberg.

Annons

I höstas blev ”god” ett skällsord, utstyrt med töntig kostym och bombarderat med ruttna ägg.

Människor som visar medmänsklighet, i synnerhet offentliga personer, möttes av hån och huvudskakningar. Migrationsdebatten rasar och förvrider språket i dess väg. På sverigedemokratiska betyder ”god” numera naiv, i bästa fall, men det har också fått mer oljiga konnotationer. Godheten ses som hycklande, falsk och självboostande.

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson skrev om fenomenet: ”I flyktingfientliga sammanhang skrivs de, så känns det åtminstone, med en hörbar fnysning, ett kallt leende: Titta på dessa människor som manifesterar för öppenhet och uppmanar andra att engagera sig, de tycker sig vara så goda och rättfärdiga, men ...”

Prästen Johanna i Elin Grelsson Almestads roman ”Hundarna på huvudgatan” är en sådan god människa som nätets mobbare tycker om att ställa sig i ring kring och knuffa runt mellan sig.

Hon har levt i en skyddad tillvaro, med en trygg uppväxt som barn till Kramfors starka man, en socialdemokratisk kommunpamp besjälad av klasskampen. Hon har levt i ett Sverige där allting har blivit ständigt bättre. Men när hon engagerar sig i en flyktingpojke som inte får asyl rasar hennes världsbild samman.

Hennes kollegor inom kyrkan engagerar sig halvhjärtat, men undertexten är tydlig – vi kan inte göra någonting mer, vi är inte aktivister, vi har nog av vårt eget.

I sin desperation ringer Johanna för att polisanmäla att ett barn förts iväg i ett flygplan försedd med handbojor.

”Hundarna på huvudgatan” är en roman som kretsar kring två stora besvikelser: Kyrkan och socialdemokratin. Den senare behandlas i ett förflutet tidsplan, där författaren återvänder till Johannas ungdom och genom hennes ögon skildrar faderns växande bitterhet. Hans tro på partiet börjar svikta, EU är skit, klasskampen är passé och partiledningen i Stockholm tycks ha glömt bort vilka som utgör kärnan i rörelsen.

Själv ertappas han med privata köp på kommunens kontokort; bitterheten accelererar, likt ett cancerförlopp utan återvändo.

Av de två besvikelserna är det faderns kamp med svikna ideal som starkast fångar mitt intresse. Det är en svidande aktuell berättelse, som jag läser parallellt med rapporterna från Kommunals syltburk. Men det är inte enbart en berättelse om socialdemokratin utan om hela Sverige och en tid som rusar fram, gör så många gamla sanningar obsoleta. Förändring gör ont – här finns en tematik som borde räcka till hundratals romaner.

Godhetens kamp mot nättroll är mindre intressant än den kamp som Elin Grelsson Almestad skildrar. Godheten som möter likgiltigheten. Johanna gör sig omöjlig bland sina prästkollegor, en rasande majeld intill stilla brinnande stearinljus. Hon blir mest intressant som romangestalt sedd ur kollegornas perspektiv, eftersom det är så lätt att skamset känna igen sig i dem. De som kan tänka sig att lägga en slant i tiggarens mugg eller skänka gamla kläder till en insamling, men som inte är beredda att förändra sina liv i grunden och vars existens därmed hotas av Johannas glöd.

Denna roman är Elin Grelsson Almestads blott andra och hon har inte verktygen tillräckligt slipade ännu för att göra stoffet helt rättvisa. I stora delar lyckas hon ändå skildra denna komplexa besvikelse på ett tankeväckande sätt och jag läser gärna en till roman där hon kan attackera ämnet.

Mer läsning

Annons