Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya publikkrav splittrar folkmusiksverige

/

Hur mår folkmusiken? I tre artiklar lyfter Thomas Fahlander fram de utmaningar som folkmusiken står inför. Här frågar han sig varifrån det ska låta: Från scenen eller från buskarna?

Annons

Ska spelmansmusiken höras från scenen eller ute i buskarna? De två största spelmansstämmorna har valt olika vägar för att locka publik. Delsbo har vänt en nedåtgående trend genom att sträcka ut evenemanget över tre dagar och ha flera scener med program.

Bingsjöstämman är till största delen som den alltid varit. Men en ändring i somras blev hett samtalsämne.

Första onsdagen i juli är det spelmansstämma i Rättviks finnmark, i Bingsjö. Dagen innan, tisdagen, brukar ha mycket litet, eller inget, programlagt. Det är dan-före-dan, och det är svensk folkmusiks firmafest. För grannbyarna är det deras festkväll. I somras hade arrangörerna lagt ett program med tre elförstärkta akter där storbandet Folk All-in Band (FAB) uppträdde med kraftig förstärkning. Diskussionen som följde på Facebook har hittills samlat 318 inlägg.

Spelmannen Ola Bäckström är producent på Folkmusikens hus i Rättvik:

– Debatten på Facebook var lång, men det var bara ett fåtal som var med, säger Ola. Vi gjorde ett försök med tre akter på tisdagen då vi inte har entré och ingen fick något gage.

Men volymen var så hög så att öronproppar kom till användning och buskspel var meningslös inom ett stort område. Debatten polariserades där majoriteten var kritisk till ljudvolymen och där en annan grupp hejade på och ansåg att artisterna skulle ha gage. Spelmansstämman i Bingsjö skulle bli festival.

Bingsjöstämman rör man inte ostraffat.

När Musik vid Siljan lade ner stämman 1997 tog det två veckor att skapa en ny organisation med Bingsjö by, Dalarnas spelmansförbund och Folkmusikens hus. Sedan dess har stämman visat överskott varje år och delat ut vinst till de tre delägarna.

– Festival?…

Ola Bäckström drar efter andan, dröjer som om han väger orden och provar dem innan han svarar.

– Det är en spelmansstämma, säger han till sist med eftertryck. Det är svårt att hårdra en linje mellan stämma och festival men stämmans själ är ändå alltid mötesplatsen i buskspelet.

Hälsingen Thomas von Wachenfeldt är etablerad på fiol och gitarr inom så skilda musikgenrer som Death/Trashmetal, barockmusik och svensk folkmusik. Nyligen doktorerad undervisar han vid Umeå universitet och arrangerar Gränsforsstämman varje sommar.

– På festival är själva scenframträdandet överordnat det fria spelet. På stämman finner man närhet och litenhet på ett sätt som inte finns på festival. På en stämma vill jag spela, på festival är jag för att lyssna. Bägge behövs. Svårare än så är det inte.

– Och om jag går på en svenska spelmansstämma förväntar jag mig att höra i första hand svensk spelmansmusik, avslutar Thomas.

På Frösön finns Kjell-Erik Eriksson, fiolspelman som också är med i Hoven Droven.

– Jag läste det där tråden, säger Kjell-Erik. Jag var där men jag upplevde inga problem med ljudet. I min värld är Bingsjö en spelmansstämma. Det finns en tjusning med att det är en stämma. Problemet är om det blir en scen-grej.

– Hoven är ganska högljudda, det finns en grej med de här banden att man får med en generation, jag tror att det bara gynnar i längden.

Det som gör spelmansstämman är campingen, att alla är där på samma premisser. Även de som är högt aktade tältar med de andra.

Sångerskan Ulrika Bodén bor i Sundsvall och känner sig lite utanför. Hon var inte i Bingsjö och har inte följt diskussionen eftersom hon inte är på Facebook.

Tanken på att musikerna ska se spelmansstämman som en arena för personlig marknadsföring förkastas av Ulrika.

– Allt jag gör syftar inte till att min verksamhet som musiker ska gå bättre. Det finns olika värden, man kan spela för sitt eget höga nöjes skull. Fast jag tycker förstås att man ska kunna leva på sin musik.

Som producent på Musik Gävleborg är Michael Müller en makthavare. Han hanterar offentliga medel och har instruktioner att bara ge ekonomiskt stöd till evenemang med professionella musiker. Men han är flitig besökare på spelmansstämmor som är ett amatörevenemang men med ibland många professionella på scenerna.

– Var går gränsen? Delsbo har blivit mer festival, säger Michael. Det har blivit mindre buskspel på kullen i Bingsjö. Allt förändras. Frågan om det är en festival eller stämma i Bingsjö kan man ställa. Det finns flera scener, dans och konsertscener. På Danielsgården är det definitivt en scen.

Delsbo har dock gått över gränsen. Känns som en festival, nu med tre dagar. Bingsjö är ännu två dagar.

När jag når spelmannen Britt-Marie Swing, Delsbo, sitter hon i en bil på väg till Bulgarien, där hennes son Per-Erik studerar. Britt-Marie är mångordig och välformulerad men hon ger möjlighet för ordmärkare att fiska upp enstaka ord eller formuleringar och lägga på guldvåg. Facebookdebattörer slår ibland hellre sönder hennes budskap än tar till sig dess andemening. Britt-Maries erfarenhet, kunskap och engagemang går bara att ta miste på för den som vill.

– För att bli riktig spelman måste du ha en lärlingstid, säger hon. De som är artister uppträder och sen går de hem. De lär inte ut något till de yngre. Jag har sett storspelmännen spela ute i buskarna, nu gör man inte det längre. När jag spelar är jag nästan ensam.

För Britt-Marie är buskspelet den porlande bäcken, det friska vattnet, spelmansmusikens hjärta och lungor.

Till sist Åsa Eriksson i Delsbo. Michael Müller säger att Delsbo gått över gränsen och blivit festival från att ha varit spelmansstämma.

– Vad ska jag säga?

Åsa har haft Delsbostämman med sig hela livet och upplevt stämmans storhetstid, dess nedgång men också lyckats vara med och vända utvecklingen.

– Jag har funderat mycket på det ... vi är ju lillebror till Bingsjö.

Delsbo lockar åter en stor publik men det har kostat på. Första året betalades det bara ut reseersättningar till de annonserade artisterna, nu är gaget bättre.

– Vi försöker vara tydliga med att vi har olika inriktning på dagarna. Förstämman på lördag ska vara lite rockigare. Vi funderar på att flytta den till fredagen för att det inte ska bli konkurrens med spelmansmusiken. Om lördagen avskräcker så att spelmännen inte vill komma så är det inte bra.

Åsa har räddat Delsbostämman men priset har varit högt. Publiken klagar på att scenerna konkurrerar med hög volym och spelmännen, de som stämman är till för, är inte glada över utvecklingen. Åsa vill locka ny publik men riskerar att skrämma bort den publik de har.

– Jag har funderat mycket på det, säger Åsa Eriksson.

Mer läsning

Annons