Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med musiken som följeslagare

Vad är en människa? Vad är Hälsingland? Frågor som saknar entydiga svar.

Annons

Men förra fredagen var jag med om något som förde mig närmare gåtans lösning. Jag var på en konsert i ett utrangerat magasin på Kattvikskajen i Hudiksvall. Väggar och tak är av korrugerad plåt. I bakgrunden ljudet av gnisslande tåg och brummande bussar. Det hade varit en dag med tunga regn. Nu var det uppehåll.

På scenen Thomas von Wachenfeldt med sin stråkkvartett, sopranen Ann-Marie Backlund och i bakgrunden, på bergsliknande formationer av sand, stod kören Dimmerar’yn. Den inledde med att sjunga en strof ur Havamal: Ett vet jag som aldrig dör, domen som faller över död man. Det var vackert och stämningsfullt.

Varenda sittplats i magasinet var upptagen. Lapp på luckan. Förväntningar, tystnad. Ingen brydde sig om fukten eller kylan eller alla hål som fanns i taket. Programmet var intressant. Griegs musik till Peer Gynt, spelmansgeniet och originalet Hultkläppen, den svenska musikens fader Johan Heinrich Roman...

När Ann-Mari Backlund började sjunga Ole Bulls älskade Säterjäntans söndag slog regnet, som tydligen bara gjort en taktisk reträtt, till med full kraft. Det var inget vanligt regn, inte ett stilla sommarregn, det var ett bibliskt regn som lät som om ett kulsprutekompani på ett givet kommando öppnade eld. Vassa vindar ven genom magasinet och musikanternas noter flög över scenen som vilsna måsungar.

Cellisten kröp över scengolvet för att leta rätt på sina papper, Thomas von Wachenfeldt var fortsatt en rolig och underfundig konferencier och hanterade situationen med bravur. Tji fick den trilskande väderguden, som dock inte vågade visa sig på scenen, och alla busschaufförer och lokförare som illfänades.

Själv satt jag långt fram – var tidigt på plats – men från inget håll i magasinet mummel eller missljud. Det kanske var musikens kraft, Thomas von W:s humor, Backlunds och körens sångarglädje som gjorde att kylan och regnet trängdes undan av en varm gemenskap. Här hade vädrets makter stött på en publik, som inte lät sig besegras.

Sista numret var den kantiga och svårsjungna Hälsingesången. Arthur Engberg, Hasselason, socialdemokratisk kämpe och så småningom ecklesiastikminister, har satt ord till en vacker folkmelodi som hade klarat sig bättre utan text. Men man ska alltid försöka göra det omöjliga. Man ska aldrig låta sig besegras. Med musiken som följeslagare kan man bestiga höga berg och vandra mot nya horisonter.

Däri ligger för mig en del av svaret på de inledande frågorna.

Lars Ragnar Forssberg

Mer läsning

Annons