Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag skulle Frank Sinatra ha fyllt 100 år – följ hans liv i bilder

/
  • Frank Sinatra (1915-1998). Han skulle ha fyllt 100 år i dag. Bilden är från 1943 när han börjat sin solokarriär.
  • Sinatra fick sitt stora genombrott med Tommy Dorseys dansorkester 1940. 1943 inleder han sin solokarriär som sångare och skådespelare och beundrarna flockades.
  • Sångaren och skådespelaren Frank Sinatra i en scen med skådespelerskan Grace Kelly.
  • De här flickorna har lyckats få biljetter till radioshowen
  • I maj 1953 kom Frank Sinatra med sin skådespelande hustru Ava Gardner till ett kallt Sverige. Folkparksturnén startade i Malmö men publiken svek och hälsan vacklade. Frank fick en rejäl förkylning och han avbröt turnén som trots all dålig publicitet slutade med en bejublad konsert på Skansen.
  • Medlemmarna i
  • Frank Sinatra tillsammans med president John F Kennedy 1961.
  • Frank Sinatra 1963.
  • Frank Sinatra gifte sig med Mia Farrow då hon var tjugo och han femtio.
  • Maffiakopplingar. Gregory DePalma, till vänster, ledare för maffiafamiljen Gambino, backstage på  Westchester Premier Theater i New York, tillsammans med Frank Sinatra 1976. Övriga på bilden är Thomas Marson, Carlo Gambino och Richard Fusco.,
  • Frank Sinatras fjärde hustru Barbara Marx, som han gifte sig med 1976.
  • Frank Sinatra (1915-1998). Han skulle ha fyllt 100 år i dag.
  • 1993 sjöng Sinatra duetter med bland andra Bono från U2, I´ve got you under my skin.
  • Sonen, Frank Sinatra jr, uppträdde på Berns och på Jazzfestivalen i Stockholm 2001.
  • Familjen. Frank Sinatras döttrar Tina och Nancy Sinatra tillsammans med sin mamma Nancy, Franks första fru, och barnbarnet AJ Lambert 2006.
  • Den 14 maj 1998 avled Frank Sinatra av en hjärtattack, 82 år gammal
  • Frank Sinatra som frimärke.

Sångaren Frank Sinatra skulle ha fyllt 100 år i dag. Han var inte bara en stor underhållare utan tog också politisk ställning som demokrat och antirasist. Frank Sinatra hade förbindelser med maffian vilket var mindre smickrande förstås. Journalisten Per Runesson har följt hans karriär.

Annons

Under drygt ett halvt sekel var han genom sina scenframträdanden, inspelningar och filmer i toppen.

LÄS MER: Arkitekten bakom Hudikvilla som ritade interiör till Frank Sinatra

Hur stor var han? Mycket. Han sjöng en gång för 175 000 i Rio de Janeiro, enligt Guinness Rekordbok (2006) den största publik någonsin. Presidenter uppvaktade honom på hans födelsedagar. En av dem, JF Kennedy ingick i hans umgänge, eller tvärtom, tills Sinatras närhet till maffian blev alltför besvärande, särskilt som presidenten bror Robert blivit landets polischef. Till och med Winston Churchill hyllade honom, när han talade om den hemska sommaren 1940: ”young man, du tillhör mitt folk liksom ditt eget. För det var din röst som sjöng mina landsmän till sömns denna eländiga sommar 1940”.

LÄS MER: "Frank Sinatra har åkt i den här bilen"

Frank Sinatra var en bjässe och han var det under så lång tid. Men början blev trög. Han tog sig fram på ströjobb med amatörorkestrar i Hoboken utanför New York. Ett tag var han sjungande kypare, vilket innebar att han sopade golvet, visade gästerna deras platser, serverade och fick sedan sjunga för dem. Det sas att man tystnade bara han öppnade munnen, magi med andra ord.

Efter sju långa år lyckades han lobba in sig hos storbandsledarna Harry James och Tommy Dorsey. Det var hos den senare som han 1940 snabbt nådde ut till massorna, med ”I`ll never smile again”. Det var en fin melodi, inte inställsam, inte sockrad, bara okonstlat vacker. Det var med sådana låtar som Sinatra, som den förste, försatte tonårstjejerna (bobsocks)i extas. Och där fanns tydliga sexuella undertoner, enligt tidens kommentatorer. Lite lustigt var det eftersom man sa om honom att han var ”en tanig yngling med stora utstående öron och ett struphuvud som guppade”. Och denne man blev inte bara tonårstjejer galna i utan kvinnor i alla åldrar. Han fick vad han ville ha och han tog för sig. Äktenskapet med Nancy och familjeliv stoppade honom inte, det var full rulle.

LÄS MER: Tores ögonblick i strålkastarljuset

Den slutgiltiga biografin över honom heter ”Sinatra. The Life” (A. Summers och R. Swan, 532 sidor) och skildrar bland annat ett liv fyllt av erövringar samt ett supande som gränsar till ren alkoholism.

Det var ett nervigt nattliv och man blir förvånad när man ser att han hade tid att läsa böcker, kvalitetslitteratur därtill. Ett exempel är faktiskt Gunnar Myrdals The American Negro, standardverket under åtskilliga decennier för den som liksom Sinatra ville tränga in i denna fråga. Han var själv uttalad antirasist, vägrade till exempel sjunga för segregerad publik.

Hans italienska ursprung gjorde nog honom känslig för både socialt förtryck och etniska fördomar. Han stödde energiskt det demokratiska partiet, där förresten modern Dolly var aktiv. Mot slutet gick han över till Ronald Reagan men utan att tappa sina liberala värderingar, fri abort till exempel. Där kan man nämna att modern vid sidan av jobbet som barnmorska bedrev illegal abortverksamhet.

Hans särart? Kanske känslan för det där som kallas tajming. Det innebär för en sångare att han eller hon betonar si eller så, förhåller sig fritt till texten. Allt satt som det skulle för Sinatra och var faktiskt också resultat av hårt arbete. Innan, när allt kändes hopplöst, hade han på vänners inrådan börjat lyssna på opera och öva sig i textning och andningsteknik, hans röst var ju rätt tunn. Han sökte upp en försupen, avskedad operasångare och fick lektioner för en dollar i timmen. Senare skulle han bli kompis med storheter som Robert Merril och Luciano Pavarotti.

Jazzdiggarna i vårt land tog inte Sinatra till sitt hjärta omedelbart. Man tyckte inte att han hade den jazziga stämman som krävdes, den som Louis Armstrong hade. Det var till och med så att landets två facktidningar, Orkester-Journalen och Estrad sällan ens nämnde honom. Men kanske blev det lite bättre från 1955 då han han gjorde succé tillsammans med Nelson Riddle, orkesterledare och arrangör som passade honom hand i handske. Vi som var med minns särskilt deras Cole Portertolkningar som Night and Day, I get a Kick Out of You men också tjogtals andra nummer ur den outtömliga amerikanska sångboken.

Sinatra kunde skapa en melankolisk, lätt tragisk klangbotten av ensamhetskänsla som slog an på lyssnarna. Han sa också att det var texten och inte melodin som var det mest väsentliga för honom. Journalisten David Halberstam skrev om Sinatras mognad efter det han lämnat bobbysockpubliken. ”Han tycktes förstå bättre än någon annan kärlekens gåta, hur svårt det kan vara för två människor att befinna sig på samma känslomässiga plats samtidigt”.

Han var gift fyra gånger, med Nancy, med Ava Gardner och gifte sig med Mia Farrow då hon var tjugo och han femtio. Varför gifte han sig inte med mig, yttrade Mias mor, blott fyra år äldre än Frank och själv en gång stjärna som Jane i Tarzanfilmerna. Ironiskt nog hade Mias far när hon var åtta år, haft ett förhållande med just Ava Gardner.

Efter Mia Farrow kom fotomodellen Barbara Marx, född 1927, som varit gift med Zeppo, den yngste av bröderna Marx. De gifte sig 1976 och det varade de tjugotvå åren Frank Sinatra hade kvar. I början av sjuttiotalet hade han lovat att lämna scenen, men det gick förstås inte. Åren 1976–1990 gjorde han i stället inte mindre än ett tusen föreställningar och tre album! I ett av dessa fanns en av hans största hits, New York, New York.

Vad tyckte Frank Sinatra om ungdomarna som började ta plats på sextiotalet? Nej, rockmusiken och långt hår avskydde han. Sådant var bara en förevändning för knarkande. De lyssnar bara på sig själva i stället för att ta in texten och vårda den, sa han. Sedan blev han vänligare stämd och spelade faktiskt in en födelsedagssång åt Ringo Starrs hustru. Han spelade också in Something och Yesterday och berömde dem, de bästa sångerna om kärlek på flera decennier. 1993 sjöng han duetter med bland andra Bono från U2, I´ve got you under my skin. Den sålde i två miljoner inom en vecka och sedan ytterligare en miljon, hans största succéalbum någonsin! Vid den här tiden behövde han en monitor på scen för att kunna läsa texten som han annars riskerade att glömma. Han stod på scenen som stjärna från 1940 till 1994, året innan han fyllde åttio.

När det skedde lyste hela Empire State Building i blått, Mr Blue Eye´s färg, och han hyllades av namn som Bruce Springsteen och Bob Dylan. Den senare yttrade: ”Right from the beginning he was there with the truth of things in his voice”.

Mer läsning

Annons