Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det krävs kändisar för att skolorna ska locka

/

Räcker de folkmusikintresserade ungdomarna verkligen till för alla utbildningar? Thomas Fahlander frågar och får tvekande svar.

Annons

Folkmusikvågen på 70-talet släppte fram en ny generation av unga, hungriga spelmän som ville spela, men som också sökte efter kunskap bortom studiecirkeln. På Musikhögskolan i Stockholm gick Jonny Soling och Kalle Almlöf. Åter i Dalarna gjorde de på kort tid Malungs folkhögskola till en centralpunkt i folkmusiksverige.

Kalle och Jonny fick efterföljare.

Kanske för många.

Strax efter nyår börjar sökperioden för alla unga som vill söka sig till högre musikstudier. De som vill göra musiken till sitt yrke reser till Stockholm, Göteborg, Malmö, Piteå, Ingesund, Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors. Andra som inte siktar lika högt ser ett eller två år på en folkhögskola som ett alternativ.

I Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Medelpad och Västernorrland finns en handfull folkhögskolor som har kurser i folkmusik. Och som konkurrerar om eleverna.

Adrian Jones undervisar på Bollnäs folkhögskola.

– Tanken att varje län ska ha sin egen utbildning är inte bra. Ungdomar är lättrörliga. Alla unga i Hälsingland vill inte studera på hemmaplan. De vill se något annat.

Adrian menar att de många utbildningarna inte svarar mot marknadens efterfrågan.

– Har man gått en utbildning och har ont om speljobb så ligger tanken nära att starta en egen utbildning, säger Adrian Jones. Det blir en rundgång. I år har vi fem elever, men skulle hellre ha tio elever för att säkra en ensemble.

Adrian tycker inte att det finns behov av fler utbildningar på den nivån och att man istället borde jobba mot att vidga marknaden.

På cykelavstånd från Östersund ligger Birka folkhögskola där Jens Comén är ansvarig för folkmusiklinjen. Linjen är nystartad och är inne på sitt fjärde år. I år hade de närmare 30 sökande till elva platser.

– Om det finns för många utbildningar?... Det skulle vara fel av mig att svara ja på den frågan. Folkhögskoletanken säger att vi ska bereda så många som möjligt att gå på skolan.

Jens spelar saxofon i Hoven Droven. Kjell-Erik Eriksson från samma grupp är fillärare på skolan. Lockar det att ha kändisar som lärare?

– Vi tänkte lite oblygt att om det finns en Hoven Droven–effekt så är vi glada för det. Vi har försökt synas på festivaler, säger Jens.

Jens, liksom de andra, har märkt resultatet av de minskande barnkullarna i början av 90-talet. Barn födda under babyboomens topp, 1989-1992, har mött hård konkurrens på sin fortsatta bildningsgång. De följande årgångarna har haft ett större utbud av studieplatser.

Sergio Crisostomo jobbar på Sjöviks folkhögskola, utanför Avesta.

– Vi har en ensemble som går en linje som vi år döpt till Folk- och världsmusik. Där finns en syrisk luta, tre sångerskor, amerikansk fiol och svensk fiol, lite blandat …

– Är vi för många skolor? Jag tycker inte det. Vår roll är oerhört viktigt och då kan jag inte säga att det finns för många, säger Sergio och lovordar folkmusikens möjlighet att få människor att växa. Gehörstraditionen öppnar nya dörrar. Folkmusiken är mer tillgänglig och inkluderande.

De har fortfarande ett stort söktryck. Det går tre sökande på varje plats, men han är medveten om att många söker på flera skolor och väljer bland de skolor där man kommer in.

– Några söker vidare till Musikhögskolorna, andra vill ha ett fördjupningsår hos oss innan de väljer en annan utbildning.

Musikkonservatoriet i Falun tog i år bara in fyra nya folkmusikelever inom ramen för Yrkeshögskolan. De har också fyra gymnasieplatser.

Läraren Ola Bäckström såg gärna att de hade flera platser att erbjuda men rektor Gabriel Lindborg pekar på att skolan har fått minskat antal platser av Myndigheten för Yrkeshögskolan från 32 till 24.

– Vi skulle behöva 30 platser, säger Gabriel i telefon från ett framrullande tåg från Uppsala där han bor. Både Ola och Gabriel hoppas på att de ska få flera platser till nästa år.

Jonny Soling är hemma och snickrar på sin gård i Skattungbyn men jobbar också 20 procent på Malungs folkhögskola. Det är så lite så att han hinner göra det han tycker om mest – att resa runt och spela för publik.

Han har sett hur intresset böljat upp och ner genom åren. Hans kurser har alltid haft bra tillströmning.

– Många skolor har provat att blanda in annat i den svenska folkmusiken med blandat resultat. Det har inte vi gjort, säger Jonny som också menar att han i början inte gjorde något schema. Det var jag och eleverna och problem som uppstod löste vi. Man kan säga vad man vill om idolisering av personer som har lyskraft. Om de får använda den lyskraften så gör det skillnad. Nu finns det en annan kraft som går igenom idag – man ska var utbytbar! Det urholkar folkhögskolan.

Det här är tredje delen av vår serie om folkmusikens utmaningar.

Första delen: Nya publikkrav splittrar folkmusiksverige

Andra delen: Svårt för folkmusiken att nå fram på Spotify

Mer läsning

Annons