Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De ger glesbygdens subkultur en röst

/
  • Jasmin Toma vill med sin musik visa att man kan resa sig oavsett vad man har för bakgrund.
  • – Mitt budskap är visa mer kärlek och stötta varandra, säger Tarzan Cnoli, som bland annat skriver om ungas utanförskap.
  • Egil Westrin vill ta fram glesbygdens röst.

Det finns ett sug efter lokal hip hop, som just nu tar mark i Hälsingland. Tarzan Cnoli, Jasmin Toma och Egil Westrin är tre rappare som ger glesbygdens subkultur en röst genom att utmana etablissemanget.

Annons

Det är ett misstag att betrakta hiphoppen som någonting nytt, den må vara ung i Hälsingland, men gatans röst har alltid funnits, menar Ove Sernhede som är professor vid Göteborgs universitet. Han har i en rad publikationer utforskat hip hop som kulturuttryck.

– Precis som vita ungdomar i Kansas city gjorde i mitten av förra seklet när de omtolkade den svarta musiken, eller som arbetarklassen i Göteborg gjorde på nittiotalet, identifierar sig Hälsingeungdomarna med amerikansk och svensk förort. Det handlar om att förstå sig själv och skapa mening, säger han.

Och trots att hiphoppen funnits i Sverige i över 30 år och torde vara landets största nutida ungdomskultur så får den kämpa för att höras bland jazz, rock och folkmusik. Det är samtidigt just det som definierar den som en subkultur.

– Hälsingland är ett traditionstungt landskap och man vill tro att folkmusiken, till exempel, är mer ursprunglig och har uppstått ur myllan, men så är inte fallet. Allt har sin kontext och har uppstått i någon gång interaktion med andra, säger Ove Sernhede.

Folkmusikens språk talar inte till alla. Många som sysslar med hip hop är ungdomar som kommit hit från andra länder och kanske känner sig rotlösa.

Rapparen Tarzan Cnoli, 19, flyttade till Söderhamn från Albanien för fem år sedan. Han skriver bland annat om ungas utanförskap i sina texter.

– Jag känner igen mig i flowet och takten som hiphoppen har. Men mest i texterna, det som andra rapartister gått igenom liknar den situation som jag själv lever i. Många jag känner har hamnat på gatan för att de inte har jobb. Man kan inte fixa pengar ur ingenting, det finns så många orättvisor. Många ungdomar som stannar kvar i Söderhamn tar överdoser och andra flyr härifrån, säger Tarzan.

Han beskriver sina texter som dagböcker, om det som sker i hans eller vännernas liv. I en av hans senaste låtar retar han medvetet polisen, som han dock menar är en metafor för ett större sammanhang. Helheten, som exkluderar.

– Jag älskar Söderhamn, jag har många drömmar och vill vara här. Men mina erfarenheter gör mig till den jag är, och det vill jag berätta om. Mitt budskap är egentligen att man måste visa mer kärlek och stötta varandra, säger Tarzan Cnoli.

Motståndet mot det etablerade samhället är centralt i hiphopkulturen menar också Ove Sernhede. Det finns akter som tvingats ställa in på grund av det han kallar moralpanik.

– Hip hop framstår som farligare, men vilka punk- eller rockband har inte skrivit om exakt samma saker? Det handlar om makt. Det finns svenska politiker som rakt ut sagt att hip hop är farligt. Poliser och andra tjänstemän brukar reagera när den här gruppen börjar ta plats. Det är ett generellt mönster, titta bara på Kartellen, säger Ove Sernhede.

Eller på exemplet som författaren och experten på urbanitet, Tobias Barenthin Lindblad, ger i en essä om just moralpanik och subkulturer - hiphopgruppen Labyrints avbokade spelning på en fritidsgård i Växjö 2011. Dåvarande närpolischefen i samma stad tog kontakt med skolförvaltningens chef och förklarade att bandet inte skulle få framträda eftersom de sjunger om cannabisrökning. När SVT:s Kulturnyheterna intervjuade bandet efteråt avslutade medlemmen Aki med frågan "Vilken tavla får man måla, liksom?" Varje generation har haft sitt uppror, sin provokation, sin stil, skriver Barenthin Lindblad. Sextiotalisterna trädde säkerhetsnålar genom kinderna och lyssnade på punk. Ebba Grön spelade låtar som Häng gud!, We're only in it for the drugs och Skjut en snut på hundratals ungdomsgårdar. Inte många protesterar när ett coverband sommaren 2015 spelar samma låtar på en uteservering i Hälsingland.

– Moralpaniken över hiphoppen i dag beror på att marginaliserade grupper får en röst, en plattform från vilken de kan framföra sin frustration över den rådande ordningen, säger Ove Sernhede.

Till skillnad från Tarzan Cnoli så är 22-årige rapparen Egil Westrin uppväxt på en lantgård i Njutånger, med folkmusicerande föräldrar. Sedan han började skriva på svenska istället för på engelska har hans karriär tagit fart. Han märker att det finns ett sug efter norrländsk hiphop och har flera samarbeten på gång med andra rappare från landskapet. Det är viktigt tycker han, att främja och utveckla den Hälsingska hiphoppen.

– Den hip hop vi gör här är inte förortens röst, men den är för alla som kan relatera till det vi säger. Jag gillar kontrasten mellan småstaden och storstaden och jag vill ta fram Hudik och glesbygden i min musik.

Egil Westrin reser mycket i världen och har nyligen kommit hem från USA. Han hämtar inspiration överallt men skriver alltid utifrån känslan att man ska våga vara den man är.

– I småstäder sticker man ut om man är annorlunda, det finns mycket rädsla här för det som verkar konstigt och utmanande, säger Egil Westrin.

Rapparen och sångerskan Jasmin Toma, 19, känner igen sig i upplevelsen att stå utanför och ibland bli missförstådd.

– Jag har haft en tuff uppväxt och jag vill göra låtar om det jag gått igenom. Musiken ger mig en möjlighet att bli hörd och få fram mitt budskap, politiska saker jag vill säga. Hip hop är ett motstånd i sig, och därför ingår det att få både positiv och negativ respons. När någon till exempel ifrågasätter att jag rappar trots att jag inte kommer från förorten så blir jag bara mer motiverad att fortsätta. Det jag vill visa med min musik är styrka och inspiration, att man kan resa sig igen oavsett vad man har för bakgrund.

Jasmin har växt upp i Söderhamn men känner ändå sig rotlös.

– Mina texter handlar om det här livet, och dom som kan förstå fattar. Andra behöver inte lyssna, säger Jasmin.

Platsen man kommer ifrån spelar inte så stor roll, utan snarare identiteten och erfarenheterna, anser också Ove Sernhede.

– Ramarna är breda, hip hop är en kreativ kultur både symboliskt och teoretiskt. Orden och språket står i fokus och man kan vara hur real som helst även om man kommer från en liten stad i Norrland, säger han.

Mer läsning

Annons