Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mumins värld för vuxna

/
  • Tove Janssons samlade serier ges nu ut på nytt i fem band. Två har redig kommit ut, den tredje delen kommer i mars.

Mumintrollen firar 65 år i år och Marianne Ekenbjörn skriver här om Tove Janssons originalserier som nu ges ut på nytt.

Annons

Tove Jansson var verksam i över 70 år som bildkonstnär och författare. Måleriet var hjärtat men det var muminböckerna hon blev mest känd för. Och när hon tröttnade på sina troll ville man inte acceptera att hon ville mer och annat.

I den imponerande biografin: Tove Jansson. Ord, bild, liv skriver Boel Westin att man höll fast vid muminfigurerna eftersom Tove hade gjort någonting som ingen annat hittat på förut. I ord och bild berättar hon om en familj som tvingas revidera sin självsyn gång på gång. Trots lättheten finns här ett metafysiskt djup: hur kan jag vara mig själv utan att anpassa mig för mycket och sudda ut den som är jag. Så som Misan, det deprimerade hembiträdet, gör när hon inte vågar ha roligt under arbetet.

Som ung var Tove en betydande politisk tecknare i Garm, den svenskspråkiga skämttidningen (där mumintrollet först dök upp, men under namnet Snork). Mumintrollet var för övrigt svart i tidiga versioner, med öppet gap och röda ögon, sprungen ur de ”urdjävliga krigsåren”, som om inspiration hämtats från Goyas Saturnus. Flera av teckningarna väckte ilska i tyskvänliga kretsar och om tiden på Garm har Tove Jansson yttrat att det hon tyckte mest om var: ”att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin”.

Inte heller skrev hon för barn. I Den lömska barnboksförfattaren från 1961 får vi veta att hon skrev för att avreagera sig egna barnsligheter. Boken Hur gick det sen, som belönades med H C Andersenplaketten 1950, är en ”psykorysare om modersbundenhet och separationsångest”. I den tecknade serien från samma tid lämnar Muminmamman sitt barn då Muminpappan vill ha henne för sig själv. ”Han klarar sig nog. O rym med mig!” säger Muminpappan. ”Mitt hjärta brister” säger Muminmamman och Mumintrollet ropar ut sin saknad och ångest: ”MAMMA!”

När Mumin nu firar 65 år ges Tove Janssons originalserier ut på nytt. (Hon lämnade över arbetet till sin bror 1961) Fem band ska ges ut och det tredje kommer i mars. De svartvita stripparna blev hennes internationella genombrott och den första infördes i London Evening News 1954, då en av världens största tidningar, och två år senare gick serien i tjugo länder. Det skulle bli fyrtio länder och 120 tidningar med tiden. Men Norge tackade nej, då Aftenpostens redaktion inte tyckte om serien.

Hur man sedan tolkade det metafysiska djupet i muminvärlden varierade. I Japan framställdes Lilla My, ett av Toves alter ego, som blodtörstig och grym, något att skrämma barnen med, och sexualitet fick knappt anas: ”always bear in mind that we want no emphasis on sex, only the harmless aspect of it such as we get with the snorkmaiden”. Inte heller Hatifnattarnas avlånga form var Sutton, Tove Janssons agent I London, bekväm med. Och Muminpappan fick inte skriva sina memoarer på toalettpapper. Men en muminfeber blev det likväl och den tog Mumin ända till universiteten där muminfilosofin blev något att ta poäng i.

I Mumindalen möter vi fifflare, filosofer, äventyrare, bohemer, avundsjuka och servilitet. Underbara är stripparna där Snorkfröken vill köpa en bikini, men inte har pengar tillräckligt. Men när hon vinner dem på kasino är expeditens förvandling som den klassiska i filmen Pretty Woman.

Varje serieruta är enkelt och utförligt tecknad i svart och vitt. En talande helikopter känns självklar liksom förfäderna som väcks till liv och svävar bort på moln, outgrundliga och inte helt sympatiska. Det skulle inte förvåna om Pettson och Findus skapare, Sven Nordqvist, hämtat inspiration till den mängd uppfinningar och varelser som finns på hans boksidor, från just Tove Jansson. Seriealbumen har tjockt papper, vackra omslag och tänkvärda sentenser ur muminvärlden i djuptryck på pärmarna. Som t ex. ”Vi ska inte alls gå i idé. Vi ska skapa nya traditioner”.

Marianne Ekenbjörn

Mer läsning

Annons