Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monologälskare, flytta till glesbygd!

/
  • Skådespelaren Ernst-Hugo Järegård som Clownen Jac i Hjalmar Bergmans monolog med samma namn.

FOKUS: RIKSTEATERN
Kristian Ekenberg om alla enmansföreställningar som teaterpubliken utanför storstäderna får se.

Annons

Älskare av monologer bör omedelbart flytta till landsorten, i den mån det fortfarande finns ett kulturliv där. Om det spelas teater, och den inte helt har ersatts av kringresande komiker, är chansen stor att scenen inte är välbefolkad.

När vi i ”Fokus: Riksteatern” har intervjuat Riksteaterföreningar runt om i Sverige, har just önskan om färre enmansföreställningar lyfts. Jag tror inte att det beror på en aversion mot monologer eller mindre föreställningar, utan om en misstanke att vi inte får se denna monolog för att den är så bra att den måste ut på turné utan för att billiga produktioner räcker gott till Sverige utanför storstäderna.

Själv tänder jag som teaterkritiker till lite extra när scenen packas med många kroppar. Det blir inte alltid bra för det, ibland kan en monolog vara så mycket bättre, men många skådespelare i en helaftonsföreställning för med sig känslan av att någon har satsat på oss, någon bryr sig om kulturlivet utanför Stockholm, någon vill att det ska finnas oaser i en kulturell öken …

Att bänka sig en moloken februaritisdag i en gles salong för att se en enmansföreställning ger en lätt deprimerande känsla, en upplevelse som för tankarna till Kjell Bergqvists karaktär i filmen ”Bröllopsfotografen” som reser runt i landet med en monolog av ”Doktor Glas”. En handelsresande i scenkonst.

Lever en monolog inte upp till förväntningarna står skådespelaren där lika utsatt och exponerad som en floppande stand up-komiker. Det kan vara plågsamt att bevittna.

Med det sagt har några av de bästa föreställningar jag sett under senare år, som Andreas T Olssons underhållande ”Sufflören”, varit monologer. En bra monolog kan ha en avskalad renhet som teaterkonnässörer tilltalas av. En elegant minimalism.

En jämförelse är novellen kontra romanen. Novellen levde en gång flott, när stora tidningar publicerade noveller av kända författare och betalade bra. Novellen finansierade rentav romanskrivandet. I dag rynkar förläggare på näsan åt noveller som ligger osålda i boklådorna (även om exempelvis förlaget Novellix försöker hitta nya former för novellen). Ekonomiska förutsättningar har premierat den långa och den korta formen på olika sätt under skilda tidsperioder.

Monologer är bäst när de sätts upp av entusiaster, inte som smulor från storstädernas dignande kulturbord. De bör komplettera utbudet, inte utgöra dess stomme.

*

Läs mer: Våra artiklar om Riksteatern finns samlade här

Mer läsning

Annons