Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modernitet mot tradition hos Pamuk

/

Om kärleken som besatthet och förbannelse, handlar Orhan Pamuks nya roman, ”Oskuldens museum”, hans första efter nobelpriset 2006. Ett mångbottnat triangeldrama, där en allt förtärande passion leder till undergång och förödmjukelse.

Annons

I centrum för romanen, som berättas i jagform, står den välbeställde affärsmannen Kemal, som planerar en förlovning med sin tilltänkta Sibel, en modern kvinna som studerat vid Sorbonne, då han råkar möta den artonåriga expediten Füsun, en avlägsen släkting, som han blir blixtförälskad i. Som så ofta hos Orhan Pamuk möts motpolerna modernitet och tradition, fast här i individualismens form.

Kemal och Füsun inleder en intim relation i hemlighet. De träffas varje dag i moderns gamla lägenhet, i det så kallade Nådahuset, och deras förhållande är också som en nåd, för Kemal tycker sig uppleva sin lyckligaste tid i livet. En amoralisk lycka, som Allah bara unnade de utvalda, medelålders männen, för att citera Pamuks ironiska ordval.

Förlovningen närmar sig dock, men Kemal är inte människa att tala klarspråk om sin relation med Füsun. Han ljuger för sig själv och låter bara tiden gå i förhoppningen att allt ska fortsätta, att han ska kunna leva med både Sibel och Füsun. Men det blir inte alls som han tänkt sig. Füsun försvinner efter förlovningen och Kemal drabbas av passionens förtärande eld. Han vandrar förvirrad genom Istanbuls gator och stadsdelar som en Raskolnikov-figur i hopp om att finna Füsun. Och ibland tycker han sig se hennes vålnad. Men hon är som uppslukad av jorden.

Som tröst försöker han rädda ögonblicken de haft tillsammans, genom de ting som omgivit dem i Nådahuset, och han inrättar ett ”oskuldens museum”, ett sätt att besjäla tingen och hejda tiden. Men inte ens detta kan lindra den kärlekssmärta han känner. Förhållandet mellan Sibel och Kemal vissnar och till slut måste han berätta sanningen. Sibel är till en början förstående och försöker maskera Kemals kriser inför vännerna. Men då tiden går och hon ser att Kemals passion är obotlig börjar hon hata och förakta honom, anklagar honom för att ha varit för feg att gifta sig med Füsun på grund av hennes ringa härkomst. Till slut blir deras förhållande ohållbart. Om Kemal återfinner Füsun och hur det sedan går ska inte avslöjas.

I slutet av romanen dyker Orhan Pamuk själv upp, då Kemal lejer honom för berättelsen och bland annat vill höra hur det var då den tråkige Orhan Pamuk dansade med Füsun på förlovningsfesten. Han låter också några andra av sina romanfigurer, bland annat Cevdet bey från ”Herr Cevdet och hans söner” uppträda som gäster på förlovningsfesten. Ett grepp som bryter illusionen och får läsaren att le igenkännande.

Christer Nilsson

Mer läsning

Annons