Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt eget världsarv

/
  • Joakim Westlund har tidigare arbetat som kulturredaktör och vikarierar under hösten på hälsingetidningarnas kulturredaktion.

Jag har en originalteckning av Bror-Eric på väggen. Förmodligen finns bilden inte i fler exemplar. Den föreställer pappa och kompanjonen i trålfisket efter strömming.

Annons

Det var 1970-tal och Bror-Eric följde med båten ut under arbetet med hälsingetallrikarna, som gavs ut av KF. Motivet godkändes aldrig. Det ansågs inte tillräckligt hälsingskt. Fisket kunde ha skett vid i stort sett vilken kust som helst.

Jag har länge kallat mig rumphälsing och sett Ljusnans dalgång som "Det egentliga Hälsingland". Jag har inte haft några problem med de stora bondslotten som symbol för landskapets själ.

Nu har hälsingegårdarna blivit ett världsarv. Det känns hisnande att kalla dem världsunika, framför allt att de ska ha ett bevarandevärde i ett globalt perspektiv.

Varje plats som någon kallar sitt hem, är unik – i den personens hjärta. Det behövs ingen globalt bekräftelse för vår rätt att känna så.

Jag växte upp i Skärså fiskeläge och för mig är det unikt.

Det beror inte på att jag blundar för likheter. Tvärtom söker jag dem vart jag mig i världen vänder, eftersom jag har ett starkt behov av att känna mig hemma. Jag har besökt fiskemiljöer i olika delar av världen, men de har sina egna karaktärsdrag. När jag kom till norska Bud i Möre och Romsdal var det som att komma hem.

Det karaktäristiska för mig är de små fiskarstugorna som står tätt, många takhöjda till 11/2-plan. Till stugorna ska det finnas en gälla (på rikssvenska gistvall) där torkställningarna för redskapen finns kvar. Gällan ska gå ner till stranden där sjöboden står.

Förutom Ulvöhamn har jag inte upplevt något lika stort, samlat och välbevarat fiskeläge som Skärså av just det slaget. Ulvöhamn är dessutom mer långdraget. Skärså sluter sig som en famn runt fjärden.

Frågan är bara hur mycket som finns kvar av det unika med Skärså när yrkesfisket nästan är borta. Spelar det någon roll om det finns bofasta där, om de ändå arbetar någon annanstans? Ska vi i sådana fall förbjuda fastighetsägare att sälja till sommargäster, även om de är beredda att betala mer? Ska vi tillåta utbyggnader av de relativt små husen för att möjliggöra åretruntboende? Går det då samtidigt att bevara den speciella miljön.

Tyvärr går det nog aldrig att mer få uppleva det som var Skärsås själ. Den fanns under den tid då hamnen var fylld av människor som delade ett helt liv där fisket alltid stod i centrum.

Egentligen har inte ens jag själv fått uppleva det, men när jag var barn fanns åtminstone många gamla som hade fiskat kvar i stugorna.

Mer läsning

Annons