Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mammagrubbel i Bogotá

/

Annons

Vore jag skådespelare i behov av att gråta på beställning, skulle jag ha ett avsnitt av ”Spårlöst” redo. Programmet där barn får hjälp att söka upp sina föräldrar och vice versa. Formatet följer en strikt formel, man känner hur marionettrådarna fästs i ens känslor, ändå är det svårt att värja sig för stunden när barn och förälder återförenas efter många år. Trots kameror, ljussättning och slick programledare är känslorna så rått äkta.

Bra tv, som det brukar heta. Men finns det en god roman i detta stoff?

En sämre författare än Cilla Naumann hade kunnat lämna en riktigt kladdig roman i boklådornas hyllor, men hon förmår att gräva djupare när det krävs och se åt ett annat håll när känslorna blir förutsägbara.

Hennes ”Bära barnet hem” följer två spår. Dels den svenska modern och adoptivsonen som återvänder till Bogotá för att möta den biologiska modern, dels Ana som själv växte upp i ett kloster, övergiven av sina föräldrar, och som vuxen arbetar med att ta hand om andras barn.

Båda delarna är välskrivna, men det är främst Ana som griper mitt intresse. Åtminstone till slut, efter en något trevande inledning. Hur hon spanar mot dörren på andra sidan gatan, där vuxna kommer antingen för att lämna bort sina barn eller att hämta hem dem till nya familjer. Själv lever hon på och av att ta hand om andras barn, i en familj där föräldrarna ägnar sin tid åt annat. Hon kommer nära det lilla spädbarnet, kanske farligt nära, och gränsen mellan den biologiska modern och surrogatmodern blir grumlig. Skamfyllt låter hon barnet suga på sitt bröst och känner hur bandet mellan dem stärks.

”Bära barnet hem” är en bok om att vara förälder, men mer specifikt är det berättelsen om att vara mor. Utan att på ett övertydligt sätt strössla texten med frågor, bygger Cilla Naumann scener som alla implicit just ställer frågor om moderskap. Kan en adoptivmor ha ett lika starkt band till barnet som en biologisk? Kan hon, som Ana, kanske till och med ha ett starkare band?

Sedan finns också frågan om vem som är barn och vem som är förälder. När berättarjaget och adoptivsonen träffar den biologiska modern, är hon så liten mellan dem, som om hon vore deras barn. Och berättarjagets mor i demensens dimmor beter sig som om hon vore sin dotters barn.

Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.

Mer läsning

Annons