Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malin Lagerlöf skrev om sorgen när maken försvann: "Jag är lite mindre rädd för livet nu"

/
  • Malin Lagerlöf skriver i sin bok att även om sorgen har varit fasansfull så har hon inte för ett ögonblick förlorat lusten att leva.
  • Efter att regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann drabbades Malin Lagerlöf av medieskräck. Rädslan över att hennes make skulle dyka upp i nyhetsflödet gjorde att hon undvek medier helt under en tid.

En oktoberdag 2011 försvann filmaren Daniel Lind Lagerlöf och tre barn förlorade sin pappa. Nu har hans fru Malin Lagerlöf skrivit en bok om sorgen. En dagbok som mitt i svärtan är överraskande hoppfull.

Annons

För de flesta av oss är det bara ett fik. Men för Malin Lagerlöf är Café Ritorno i Vasastan i Stockholm en symbolisk plats. På trottoaren utanför lokalen pratade hon med sin make, filmaren Daniel Lind Lagerlöf, för sista gången den 6 oktober 2011.

Det var ett trivialt telefonsamtal, bara några meningar långt. Hon stod mitt i vardagen i hemkvarteret. Han befann sig i Tjurpannans naturreservat vid Bohusläns kust för att förbereda inspelningarna av en tv-deckare.

De lovade varandra att höras snart igen. Men så hände något där på klipphällarna. Förmodligen föll han i vattnet och drunknade. Det var i alla fall den teori som polisen utgick från när de två dagar senare avslutade sökinsatsen. Än i dag är det ingen som vet säkert och kroppen har aldrig återfunnits.

Efter sig lämnade han Malin Lagerlöf, sin hustru och arbetspartner, och deras tre barn.

– Det tog ett tag innan jag vågade närma mig det här stället, säger Malin Lagerlöf där hon sitter och rör i en cappuccino på Ritorno.

Cafét är en evig påminnelse om livets skörhet. Men med tiden har det också kommit att bli en symbol för förändring. Det är också därför hon vill träffas just här för att prata om sin debutbok "Dagbok från ditt försvinnande" där hon skildrar tiden efter makens död.

Historien är svärtad av sorg men ändå hoppfull. Hon säger att det är något som har förvånat henne.

– Jag hade ingen plan med boken, men i takt med att tillvaron blev mer hoppfull så blev boken det också. Jag ville att det skulle handla om något mer än bara sorg. Jag ville berätta om kärlek, förändring och förgänglighet. Förändring är något som pågår i allas liv. Skillnaden är att det blev väldigt extremt i mitt fall.

Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker. Tillsammans med Daniel Lind Lagerlöf gjorde hon bland annat dramakomedier som "Vägen ut" och "Hans och hennes". Att hon valde litteraturen som form för sin berättelse, trots att hon aldrig har skrivit någon bok, handlar om kontroll.

– Det var viktigt för mig att det här blev bara mitt. Ingen annan skulle få kladda på det.

Hon säger att det är svårt att svara på hur skrivprocessen har påverkat hennes sorgearbete. Men hon framhåller att det var skönt att skapa något av tragedin.

– Du tar något som är hemskt och omvandlar det till en bok som går att hålla i. När du vistas i det här så blir det också lite urladdat. Det är motsatsen till att undvika det. Jag tror det är farligt att väja för det hemska.

Böcker som skildrar sorg är en egen liten genre inom litteraturen. Flera verk har fått stort genomslag hos både kritiker och läsare. Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande" räknas som ett mästerverk. Tidigare i år nominerades Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" till Nordiska rådets litteraturpris.

Strax efter försvinnandet fick också Malin Lagerlöf drivor av sorgeböcker från människor i sin omgivning. Men de har hon inte haft någon nytta av alls. Däremot kunde hon nicka igenkännande åt "Änkans dagbok" av Joyce Carol Oates.

– Andra kanske tycker det är underbart, men för mig blev det här blomskickandet skitjobbigt. Det bara vällde in stinkande liljor. Jag kunde verkligen känna igen mig i hur hon stod och sopsorterade ruttnande delikatesskorgar. Välviljan blev ett praktiskt problem, säger Malin Lagerlöf som menar att blomsterkvasten tenderar att få funktionen av en tång som vi använder för att slippa röra vid sörjande.

– Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta. Även för den som inte står där med tre små barn som jag gjorde så kan de rent praktiska grejerna i vardagen bli oöverstigliga.

Är vi dåliga på att bemöta sorg?

– Ja, vi är nog lite klantiga. Jag tror att vi tänker för mycket på oss själva. Istället kan man försöka att läsa av den drabbade och se vad den signalerar.

Har något av dina barn läst boken?

– Min äldsta dotter gjorde det faktiskt häromdagen. Efteråt sade hon "Jag minns plötsligt pappa mycket bättre". Hon kände igen honom i texten.

Mer läsning

Annons