Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet i Amerikas svenskslum

Ola Larsmo skriver i ”Swede Hollow” om svenskar i Amerika under utvandraråren. Kristian Ekenberg läser en roman som får honom att tänka mer på Joe Hill än på Karl-Oskar och Kristina.

Annons

Fördomsfällan säger att de sist anlända invandrarna får ta på sig rollen som syndabockar. Oavsett varifrån i världen de kommer, anses de lukta illa och vara ointelligenta.

Ett öde som drabbar de stora migrantgrupper som rör sig över planeten i dag. Och ett öde som drabbade de svenskar – en femtedel av befolkningen – som förra sekelskiftet sökte sig ett bättre liv i Amerika.

Författaren Ola Larsmo skrev häromåret en uppmärksammad artikel om Swede Hollow i Minnesota, en ravin som långt in på 1900-talet mestadels hyste svenskar som bodde i ruckel och hankade sig fram i botten av samhällspyramiden. Larsmos poäng var tydlig – även svenskar behandlades en gång i tiden som Europa i dag behandlar flyktingar från Mellanöstern och Afrika.

När jag börjar läsa hans roman ”Swede Hollow” befarar jag att Ola Larsmos engagemang i migrationsfrågan ska tynga ner den skönlitterära berättelsen, att hans romangestalter ska bli statister i den dagsaktuella debatten om hur Europa stänger gränserna. Men detta lämnar Larsmo till debattartiklar och intervjuer om boken. Läsaren får själv dra sina slutsatser om likheten i hur 1800-talets svenska migranter behandlades och synen på flyktingar i dag.

En bra bit in i romanen är det platsen, bebyggelsen i Swede Hollow, som står i förgrunden, medan hans romangestalter är svårare att få kontakt med. Men när den nya världen i armodets Amerika väl har målats upp, växer engagemanget för makarna Gustaf och Anna, deras barn och bekanta i ravinens svenskslum.

Mönstret känns igen inte bara i det att de nya invandrarna anses ha mindre önskvärda egenskaper, från illalukt till våldsamhet, utan även i hur vägen in till arbetsmarknaden går via kontakter och etnicitet. För familjeförsörjaren Gustaf, som får börja klättra från botten, finns inget hopp om annat än slitgöra för usel betalning vid järnvägen. Hans barn har dock möjlighet till ett bättre liv. Inte minst döttrarna, som kan gifta sig in i den amerikanska drömmen.

Ruckel i Swede Holloe i St Paul, Minnesota. Foto: Wiki Commons

Barnen får mig att minnas Dramatens ”Utvandrarna”, där Karl-Oskar och Kristinas barn spelas av skådespelare som är gamla och rynkiga redan när de föds. En rörande bild av barnets villkor i en hård värld som tvingar dem att växa upp fort och som låter många dö i unga år.

Men det är inte ett barns död, utan när Gustaf lämnar sin hustru Anna, som berör mig starkast och som visar Ola Larsmos skicklighet som författare. I en kort dödsscen fångar han ett liv tillsammans som nu är över och alla de komplexa känslor som finns mellan två människor som levt tillsammans i nöd och lust.

Visserligen är det ett hårt liv som Ola Larsmo berättar om, ändå skildras inte hans utvandrare som offer. De sliter och faller, reser sig igen, tappar och återfår modet, alltid med en envis stolthet.

Ola Larsmo har skrivit om svenskslummen i Swede Hollow.

Det är viktigt att påpeka att detta är en roman, även om författarens gedigna research och berättarstil gör att läsaren måste påminna sig om att hen läser fiktion och inte fakta. Vissa delar är dock starkt förankrade i verkliga skeenden, som en otäckt återgiven lynchning.

Ola Larsmos utvandrare är av en annan sort än Vilhelm Mobergs. Jag ser mer Joe Hill framför mig än Max von Sydow och Liv Ullman i Jan Troells filmatisering. De ligger närmare.

Den viktigaste migrationsberättelsen i svensk litteratur i dag rör sig rimligtvis om migranter som nu kommer till Sverige, men det omtag som Ola Larsmo tar på en historia som vi trodde var färdigberättad ger ett angeläget perspektiv.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons