Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liv i kanadensisk landsort

/

Nära hem består av tolv av de, enligt förlaget, starkaste novellerna från tre tidigare översatta böcker av Alice Munro. Att det handlar om ett urval kan förklara det mättade, nästan kompakta intryck volymen ger. Berättelserna är sprängfyllda av komprimerat innehåll.

Annons

Alice Munros gestalter liksom reser sig upp ur åkrarna på landsbygden i Toronto, Kanada. Oftast tycks de leva utan varaktiga, livslånga relationer och släkt.

Har de en mormor är hon död och de har aldrig träffat henne. Fångade i sig själva bearbetar de sina liv utan att kunna spränga sina ramar. Aldrig att de gör någonting oväntat eller oberäkneligt, med undantag för om de är psykiskt störda, som Ross i novellen Monsieur les Deux Chapeaux.

Oftast finns ett trauma med som ett underliggande hot i berättelserna.

Någonting har skrämt eller skadat någon för resten av livet. En pojke luras att tro att han vådaskjutit sin bror till döds. Ett liten flicka ser sin mamma försöka ta livet av sig. En man får ryggen krossad i saltgruvan. Det som hände då har samband med nu.

För det mesta används tredje person, men några gånger finns ett berättarjag, som i novellen Kalkonsäsongen. I den jobbar en skolflicka extra på en kalkonfarm med att plocka och ta ur kalkoner inför jul. Hon iakttar relationerna mellan människorna i slakteriet och fortsätter långt fram i livet att bearbeta insikten om att arbetsledaren, som hon gillar, är homosexuell, trots att han inte alls stämmer in på landsbygdshålans uppfattning om hur en sådan man är och ser ut.

I novellen Ungdomsvännen drömmer berättarjaget om sin mor som gått bort i en förlamande muskelsjukdom. Historien förflyttar sig tillbaka till den bondgård där modern bodde tillfälligt som ung. Där finns två systrar. Den strängt religiösa Flora blir moderns ungdomsvän, vars sexuella avhållsamhet hon beundrar. Dottern, novellens jag, tycker tvärtom att Floras avhållsamhet är ondskefull. Så småningom förstår dottern "att våra mest inrotade, mest privata och säregna tendenser", till exempel inställningen till sex, styrs av de föreställningar som är gångbara i den tid vi lever i.

Författaren har jämförts med Anton Tjechov och kanske är den lagbundna hopplösheten ett gemensamt drag. Men om Tjechov skildrar en söndervittrande besutten klass på väg mot undergång skriver Munro om arbetare, bönder, lägre tjänstemän och småföretagare i ett socialt status quo.

Ovanifrånperspektivet; författaren/berättaren som någon sorts allvetande gud, kan tolkas som ett förakt för lägre samhällsklasser som författaren inte själv tillhör. Men även om Munro tycks se på människor som hjälplösa varelser oförmögna att förändra sina liv, så avstår hon från att döma och har en utforskande attityd, vilket gör hennes berättelser till starka läsupplevelser.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons