Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leif GW Perssons patos bär nya romanen

Låt inte mediepersonen Leif G W Persson skymma kriminalförfattaren med samma namn, uppmanar Crister Enander.

Annons

Snuset som rinner, de maffiga bitarna falukorv skurna med en kniv som bara män som är riktiga män kan bära i bältet, de stora suparna uppblandade med vässade elakheter. Jakten och fisket och de gamla polisskrönorna om ”buset” och knäppa kollegors tokiga idéer.

Bilden av Leif G W Persson verkar inte förändras hur mycket han än själv försöker visa fram andra sidor. Men bortom allt detta är Leif G W Persson en av landets förnämsta och mest läsvärda författare av polisromaner. Det handlar inte enbart om hans djupgående kunnande i vad som rör polisarbete. Det begränsar sig inte till hans drivna stilmedvetenhet och romanernas ofta välgenomtänkta och trovärdiga spänningsmoment.

Nej. Det handlar även om något viktigare. Han drivs av ett patos. Hans rättmedvetande, hans omutliga krav på att de juridiska och polisiära systemen ska – eller borde – fungera men inte gör det skapar en genuin grund för att hans romaner ska innehålla ett väsentligare inslag än många av hans författarkollegors.

Kritiken finns där, samhällsproblem sätts under lupp. Så även i hans nya roman som utkommer idag, ”Bombmakaren och hans kvinna”. Ämnet är terrorism. Det rör sig om en svensk medborgare med rötter i Somalia. Abbdo Khalid, tjugoåtta år gammal, lever i det lilla lugna Eskilstuna. Från den brittiska underrättelsetjänsten får Säpo veta att Abbdo tillhör al-Shabaab och är en potentiell självmordsbombare. Attentatet är planerat till Nationaldagen och ska genomföras på Skansen.

Det är Lisa Mattei som skickligt leder utredningen. Hon är övertygande i rollen som extremt kunnig och kompetent. Hon är operativ chef på Säpo.

Bombmakarens kvinna, engelskan Louise Urqhart, förblir däremot en gäckande gestalt. Vad som överlag imponerar är Perssons förmåga att successivt få den klassiska spionromanens vindlande intriger, förväxlingar, känslan av att ingen går att lita på, alla dessa speglingar som blir till nya speglingar av redan svårtydda rörelser att bli ett inslag i svenskt polisarbete utan att det verkar konstruerat. Från britterna får de även veta att allt pekar på att det inom svensk säkerhetstjänst skulle finnas en mullvad, något som enbart hänt en enda gång i svensk historia – Stig Bergling.

”Bombmakaren och hans kvinna” är inte en av GW Perssons bästa romaner, men den är tveklöst bra nog för att kunna mäta sig med de förnämsta i genren. Ändå. Något saknas. Inte bara den råa humorn. Jag tror jag vet vad: Det är på tok för lite falukorv. Håller rentav Gustavs grabb, professor Persson, på att bli fin i kanten?

Mer läsning

Annons