Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Anders Johansson: Åsiktskorridoren är svenska värderingar

/

Annons

Någonstans i Karl-Ove Knausgårds Min kamp återges en scen där den norske författaren äter lunch med sin svenska hustrus bekantskapskrets. En politisk diskussion uppstår och dagen efter får han till sin häpnad veta att flera av de inblandade blivit osams på riktigt och att hustrun tyckte att diskussionen varit mycket obehaglig. Själv tyckte han att det varit en vanlig diskussion.

I Sverige är vi överens. När någon tycker annorlunda blir det obehagligt. Därför måste avvikaren talas till rätta och bringas tillbaka in i gemenskapen. Skulle detta inte lyckas byter man strategi och försöker stöta bort den misshaglige så långt bort från gemenskapen som möjligt, så att inte andra skall riskera att påverkas.

Skulle inte heller detta lyckas kommer gemenskapen istället att gemensamt och i tysthet byta uppfattning så att gemenskapen upprätthålls. Det viktiga är inte vad man tycker utan att alla tycker lika.

De senaste åren har begreppet åsiktskorridor använts för att beskriva den svenska konsensuskulturen. Begreppet myntades 2013 av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson som beteckning på en buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd. Det handlar alltså inte om vad man får säga i juridisk bemärkelse, utan vad man kan säga och fortfarande vara en del av det offentliga samtalet.

Få illustrerar den svenska åsiktskorridoren och dess svängningar tydligare än partiledarna. De lägger örat mot marken, lyssnar in som det heter på politikerspråk, och anpassar budskapet. För något år sedan var det populärt att hävda att det inte fanns någon svenskhet. Under årets Almedalsvecka hade korridoren svängt och partiledarna försökte överträffa varandra i att slå vakt om svenska värderingar.

En typisk svensk värdering, som många invandrare kan vittna om, är just konsensuskulturen. Att avvika från normen är svårare i Sverige än i många andra länder, också när normen förespråkar normlöshet. Redan i slutet av förrförra seklet konstaterade Verner von Heidenstam i skriften Om svenskarnes lynne (1897):Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formellt.

Det räcker med att resa till våra nordiska grannländer för att se hur apart den svenska konsensuskulturen är. Den kan vara både en svaghet och en styrka, men låt oss åtminstone erkänna att den finns.

Mer läsning

Annons