Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Kulturmannen är ett storstadsfenomen" – Ebba Witt-Brattström om landsbygdskulturen som förebild

/
  • Therese Eriksson, Anders Johansson och Ebba Witt-Brattström på Littfest i Umeå.
  • Ebba Witt-Brattström tände gnistan i 2015 års stora kulturdebatt om kulturmannen.
  • Ebba Witt-Brattstrröm är aktuell med två böcker,

Den elitistiska kultursynen, där mannen är världens mått och kvinnan systematiskt nedvärderas, skapas i – och vidmakthålls av – storstaden. Men Ebba Witt-Brattström ser kulturmannen tappa kraft utanför Stockholms tullar.
– Jag hoppas att storstaden någon gång kan komma upp till samma kulturnivå som landsbygden, säger hon.

Annons

Ebba Witt-Brattström var ett av de stora dragplåstren på nyligen avslutade Littfest i Umeå. Salen är fullsatt till sista plats när hon nagelfar kulturmannen – samlingsbeteckningen på alla mansgrisiga beteenden i kulturens värld.

– Kulturmannen är ett fenomen som lamslår hela den kulturella offentligheten. Så länge vi låter honom råda kommer orättvisorna att fortsätta och kvinnans arbete att nedvärderas, säger hon.

– Vi har det största lönegapet mellan män och kvinnor i hela Europa – sjutton procent. Litteraturens kvinnor åsidosätts, marginaliseras till fotnötter. Kulturmannen tillåter inte förändring, allt fortsätter på hans villkor.

Bilden av kulturmannens storhet, ingjuten i både män och kvinnor, är inte lätt att bli av med.

– Jag kämpar med honom hela tiden, säger Ebba-Witt Brattström.

– Vi är hjärntvättade att tycka att alla de stora intellektuella männen är något i särklass. Och vi är kulturmännens vestaler, en beundrarskara som vaktar den heliga elden. Vi är medbrottslingar och medberoende; kom inte dragande med Selma Lagerlöf..!

Ebba Witt-Brattström är briljant, bitsk, rolig och river ned spontana applåder i den fullsatta hörsalen. Hon bjuder på sig själv och levererar ett hejdundrande framträdande; inte bara litteraturprofessor utan en karismatisk scenpersonlighet på vilken rampljuset tycks skina extra klart.

Men ett par timmar senare, när vi träffar henne för en kort intervju strax innan hemresan, är det en trött Ebba som dimper ned bland soffkuddarna i hotellfoajén. Borta är den animerade lyskraften; fyra timmars sömn följt av framträdandet på Littfest, mingel med läsare och en krönika som levererats till DN i sista rödglödgade minuten har krävt sin tribut.

Temat är stad och land – är kulturmannen densamme överallt i Sverige? Svaret är ett klart och tydligt nej.

– Kulturmannen är ett storstadsfenomen, egentligen skulle jag vilja säga ett stockholmsfenomen. En elitistisk, exkluderande syn på kultur och bildning förbehållet ett litet fåtal, säger hon.

I Stockholm finns de stora drakarna, de tunga institutionerna som redoboget anammar kulturmannens värderingar.

– Där finns agendasättarna – de stora mediehusen, tv, de stora tidningarna som tuggar om kulturmannens gröt och säljer den vidare. Där finns de tunga kungliga institutionerna – Operan, Dramaten, Svenska Akademien. De har sitt fokus på Stockholm och de har oerhört stor makt i kraft av sitt ämbete, säger Ebba Witt-Brattström.

– Det som sker på den här kulturella nivån har ett stort symboliskt värde. Det slår an tonen för resten av samhället.

Resultatet, säger Ebba Witt Brattström, blir en halvbildning där man i grunden bara är intresserad av en manlig litteraturkanon och genikult. Men ute i landet är situationen en annan.

– Jag stöter på det hela tiden när jag är ute och pratar. Jag möter en publik som är helt annorlunda, som ställer andra frågor, som har ett intresse för helheten, för både det kvinnliga och manliga. Kvinnorna bär upp kulturen överallt; det blir tydligare på landsbygden, här är kulturmannen inte alls lika stark.

På landet är idén om kultur för alla fortfarande vid liv, en kultur som vill inkludera snarare än utesluta. En kultur som inte gjort sig onåbar i ett glastorn av självdefinierad exklusivitet utan fortfarande har en folklig förankring. Ute i landet lever bygdespel, amatörteatrar, hembygdsföreningar, läsecirklar, amatörorkestrar – och alla kan vara med. Här finns en delaktighet, en småskalighet som gör kulturen till en mötesplats vars like inte står att finna i storstaden.

– Just det är bildningens och kulturens ursprungliga syfte – ett livsförhöjande verktyg som berikar människan, ger insikter och sammanhang, ökar förståelsen. Jag är en stor vän av folkbildningstanken – kulturen tillhör folket, bildning är till för alla. Folkbibliotek, ABF, bokcaféer – allt det är jätteviktigt. säger Ebba Witt-Brattström.

Trots tröttheten återfår hon för en stund sin skarpslipade entusiasm.

– Utanför Stockholm lever en fantastisk form av folkbildning kvar. Det finns en öppenhet som storstaden saknar, en kulturell infrastruktur som får generationer att hänga samman. Jag hoppas att storstaden ska komma upp till den nivån.

Mer läsning

Annons