Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Kultur får oss att finna vår gemensamma mänsklighet i en värld där gränser stängs"

/
  • Med kort varsel har den amerikanske dirigenten Eugene Tzigane hoppat in för att dirigera Gävle Symfoniorkester, på torsdag i Gävle och på fredag i Hudiksvall. På programmet Beethovens fjärde symfoni och Dvořáks cellokonsert med Jakob Koranyi som solist.

INTERVJU: Kerstin Monk möter den blixtinkallade dirigenten Eugene Tzigane som leder Gävle symfoniorkesters konsert i Hudiksvall på fredag.

Annons

I februari för ett år sedan satt Eugene Tzigane i publiken i Gävle Konserthus och lyssnade när hans vän Elina Vähälä var solist i Alban Bergs violinkonsert. Ofantligt fin orkester, tyckte han och det intrycket har förstärkts när han nu har återkommit, den här gången som blixtinkallad dirigent.

LÄS MER: Musikens eld drabbade Halldis Rønning

Orkestern i Gävle har varit förskonad från mässfall, men den här gången är både dirigent, solist och program annorlunda än vad som står i generalprogrammet. Den tänkta solisten, Alisa Weilerstein, ställde in redan före jul eftersom hon var gravid och avråddes från att flyga från USA under den sista delen graviditeten. Då kallades Jakob Koranyi in som ersättare. Han är en av Sveriges främsta cellister med en allt större internationell karriär, så det var ett självklart val.

Förra veckan ställde dirigenten Rafael Pagare in. Han är nämligen far till Alisas barn och kände att han inte ville lämna sin hustru när det började dra ihop sig till förlossning. Eugene Tzigane, som är god vän med båda, var överlycklig över att kunna ersätta honom, för tur nog hade han en ledig vecka, mellan en stor konsert i Tokyo och ett stort program i Uleåborg.

– Med tanke på den korta förberedelsetiden ville jag hellre dirigera Beethovens fjärde symfoni istället för Mendelssohn, för den har jag mer aktuell, berättar Eugene när vi ses efter en första repetition med orkestern.

LÄS MER: Bröllopsstämning på Kulturhuset i Bollnäs

Han berättar dessutom att Beethoven betyder oerhört mycket för honom och kanske allra mest just den fjärde symfonin, som han upplever som den mest personliga av Beethovens alla symfonier, skriven under en period av djup förälskelse.

Hela programmet skulle kunna heta Josephine, säger han. Beethovens riktigt stora kärlek var Josephine von Brunswik och han skrev sin fjärde symfoni den sommaren han var så djupt förälskad i henne.

Även i Dvořák cellokonsert förekommer en Josefina. Hon var Antons första kärlek men det var med hennes syster som han gifte sig. Den tredje satsen är en tribut till Josefina Kaunitzova. Hon dog i maj 1895 när han skrivit klar konserten men han arbetade om slutet genom att citera hennes älsklingssång ”Lämna mig ensam”. Finalen är som ett diminuendo, som ett andetag, före det slutliga crescendo.

Eugene berättar passionerat och intensivt. Han har en stark glöd, en filosofisk syn på sitt musicerande och ett djup som jag sällan har mött vid mina intervjuer med musiker och dirigenter. Hans bakgrund är också högst ovanligt. Han är den första musikern i sin familj men hans pappa var professionell dansör i ungersk och grekisk folkmusik.

Som barn i Kalifornien växte han upp med pappans musik på LP-skivor, folkmusik, filmmusik, klassisk musik av amerikanska tonsättare men kanske allra främst jazz. Pappan tog även med sin son som fick prova på att dansa folkdanser.

– Däremot lyssnade jag aldrig på pop och det tyckte mina klasskamrater var så konstigt att de spelade in blandad popmusik på kassetter till mig. Och visst, det breddade mina musikupplevelser.

Men han hade också fått smak på den klassiska musiken. Helt avgörande för hans yrkesval var när han hos en god vän såg en film där dirigenten Carlos Kleiber dirigerade. Den var inspelad på VHS och Eugene upplevde den så stark att därefter fanns ingen återvändo.

– Jag var naiv nog att tro att jag kunde dirigera bara så där och i grund och botten är jag nog autodidakt, säger han.

Men han har en utbildning också. Han flyttade till New York, bodde nära Carnegie Hall, gick på konsert minst fyra gånger i veckan och kom så in på Juillard school där han studerade för legenden James DePreist.

– Han var mer en guru och en filosof än en pedagog, berättar Eugene som kände sig frustrerad eftersom han ville lära sig tekniken, hur man slår i olika taktslag. Istället sa James DePreist saker som verkade helt irrelevanta. Men sen, när Eugene stod i duschen ett halvår senare fattade han plötsligt vad han hade menat. Senare har han även studerat för den finske dirigentgurun Jorma Panula vid Musikhögskolan i Stockholm, som han upplevde som en unik och fantastisk lärare.

Men spelar du inget instrument, undrar jag. Jodå, svarar han. Men han började spela sent, när han var tolv år. Det var jazz på saxofon men även klarinett och inte minst fagott i klassiska sammanhang.

– Men jag hinner inte spela längre, säger han.

Vi pratar en hel del om vad det är som gör att musiken vid en konsert kan beröra oss så starkt. Att det blir en gemensam upplevelse med orkestern, musikverket tack vare ett inkluderande framförande. Han gör en del jämförelser med sportupplevelser som också kan bli stora gemensamma känsloupplevelser.

Men vad är det som berör?

Visst är det viktigt att musikerna är skickliga, men att vara ung och kunna spela snabbt räcker inte. En gång i tiden var det bara få musiker, som Jascha Heifetz, som var virtuos. I dag är det många violinister som är tekniskt skickliga och spelar på samma höga nivå som han. Det allra viktigaste som krävs är inlevelsen, förståelsen för själva musiken, passionen och förmågan att kommunicera.

Eugenes egen karriär tog fart sen han vunnit en prestigefylld dirigenttävling i Polen och han är tacksam för alla dirigentuppdrag som han fick till följd av den vinsten. Men han är kritisk mot att tävla i musik. De som vinner är skickliga men har inte alltid det personliga uttrycket, som gör att musiken berör.

Den sista frågan jag ställer är, hur ser du på din egen framtid och den klassiska musikens framtid?

Så här svarar han:

– Det är intressant att du ställer den frågan. Jag har inte så mycket att säga om min egen framtid. Men i den värld vi nu lever i, som är alltmer våldsam och farlig, då blir betydelsen av den klassiska musiken, av kultur i stort, allt viktigare. Inte bara den klassiska musiken utan även den nutida, den som relaterar till oss och berikar oss. Kultur får oss att finna vår gemensamma mänsklighet i en värld där gränser stängs, där det finns frustration och ilska. Stora musikupplevelser kan hjälpa oss att se likheter, att få oss att riva gränser, de gör våra sinnen mjukare och mer flexibla. Och det här måste vi kämpa för.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons