Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kroppen som hinder och befrielse

/

Modigt och rakt. Kristian Lundberg drabbas av Agneta Klingspors nya bok.

Annons

Det verkar alltid ha funnit en speciell slags rörelse i Agneta Klingspors författarskap, en form av oro mellan det skönlitterära och det självbiografiska – där inte minst litteraturkritiken har varit upptagen av att definiera gränsområdena och placera henne i ett fack, en form.

Det är i hennes fall helt ointressant. Det är inte formen i sig som är det avgörande. Det hon eftersträvar är någonting helt annat, nämligen det autentiska tilltalet – och det borrar sig förbi både form och genrer. Hon har nämligen ett ärende, en uppgift om man så vill. Och i det allvaret viker det mesta annat undan, även om det naturligtvis finns en slags cirkelrörelse mellan det biografiska och det litterära.

Det gäller inte minst hennes bok om cancer, inte vilken cancer som helst utan just precis den som drabbade författaren själv. I ”Stängt pga hälsoskäl” (mormor förlag) skriver hon i tredje person, distansen till det utsatta jaget är nödvändig. Hon skriver: ”lever i en påtvingad nation med påtvingat pass med stämplar för varje gränsbesök, hon är en påtvingad medborgare, en cancerian, och har inget val”. En cancerian. Hon lever också med insikten som bara allvarligt sjuka med, ”Döden är till för de friska, tänker hon. Bara de friska kan spekulera, filosofera, meditera över döden. De riktigt sjuka vill förtränga döden, ta bort döden.”

I Klingspors nu utgivna bok ”Går det åt helvete skall jag ändå dö” finns det referenser bakåt till sjukdomen, till cancer, till vad som sker med en människa som överlever. Det är uppenbart att det just finns en biografisk linje, men igen är det inte den som är det avgörande. Det är i stället behovet av att vara autentisk, äkta, sann om man så vill.

Om det finns en bild som går att identifiera i hennes nya bok så är det bilden av kroppen. Kroppen som hinder och befrielse, kroppen som både kan ge och ta. Hon åldras, likaså det jag som uppträder i boken. Hon minns, glömmer, reflekterar över vad som sker när vi just åldras och kroppen minns – inte minst finns det ett erotiskt möte som löper ut mellan avsnitten, ett möte som tycks ha varit avgörande.

”Går det åt helvete skall jag ändå dö” är en modig och gränsöverskridande berättelse som just är större än bara sin biografiska bestämmelse. Den är litteratur på riktigt, på ett avgörande sätt.

Mer läsning

Annons