Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vem tar hand om alla rädda och ledsna barn?

/
  • En av fem bevarande vita Röda kors-bussarna från 1945 finns nu vid Malmö museer.
  • Lamar från Bagdad ligger på en filt i skogen vid Ungerns gräns 2015.

I dag tar den vitryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj emot Nobelpriset i litteratur i Stockholm. Hennes teman är evigt aktuella.

Annons

Svetlana Aleksijevitj senaste bok, "De sista vittnena", är en verklig utmaning att läsa, det vet du som följt vår bokcirkel på webben. Här väcks barnens minnen av kriget i Sovjetunionen till liv långt efteråt, och det är inte mycket lek vill jag lova.

LÄS MER: "Man måste återge sanningen sådan som den är

En myriad av röster fångar krigets verkliga ansikte. Gräsliga bilder av döda människor, övergrepp, ofattbar svält, orolig väntan på pappa eller mamma, bombningar och bränder. Boken får läsas i etapper.

LÄS OCKSÅ: "Kanske är kärleken det enda som kan rädda människan

Samma erfarenheter, fast utifrån ett svenskt perspektiv, ger en utställning på Malmö museer just nu, "Välkommen till Sverige". Även om den handlar om de överlevare från nazisternas koncentrationsläger som kom till Sverige med de vita bussarna under våren och sommaren 1945, så dras parallellerna oundvikligt till dagens flyktingsituation.

LÄS MER: De glömda lägren

På bara några månader anlände minst 25 000 flyktingar till Malmö då, för 70 år sedan. Det blev förstås en stor omvälvning för Malmös invånare att för första gången möta krigets verkliga fasa, så många utmärglade, smutsiga och eländiga människor.

LÄS MER: Många flyktingar till Gävleborg de kommande åren

I skolor, nöjespalats och idrottshallar ordnades övernattning. När det inte fanns så många lokaler kvar, och röster höjdes för att gränsen var nådd – man kunde inte ta emot fler, så beslutade dåvarande museichefen på Malmö slott, Ernst Fischer, att göra om slottet till flyktingförläggning.

Utställningen, som även visar en av de få bevarade vita Röda kors-bussarna, presenterar hur slottets lokaler användes till sovsalar, matservering, tvätt, snickeri, läkarmottagning och skrädderi med mera. Och så finns rösterna och de filmade intervjuerna där, av flyktingar som berättar hur det var att komma till Sverige.

Här finns också de där barnen, som berättar om hur de fick leksaker för första gången sedan krigets början och om maten som de fick äta sig mätta på.

En skrämmande insikt är att alla krig verkar följa samma mönster. Vi lär oss ingenting och de civila offren blir allt fler. De barn som nu befinner sig på flykt inom Europa har också traumatiska upplevelser bakom sig och tvingas leva i svår misär på den allt osäkrare vägen mot ett bättre liv.

Det blir speciellt tydligt i den lilla utställningen "Där barnen sover", av Aftonbladet-fotografen Magnus Wennman. Den visas just nu på Fotografiska i Stockholm.

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och mer än två miljoner barn befinner sig på flykt inom eller utanför landets gränser. De lever i flyktingläger eller var helst de kan lägga sig ner under resan mot en säkrare plats. Några av alla dessa barn bjöd in Magnus Wennman för att visa var de sover nu, långt hemifrån.

Så här berättar utställningen om femåriga Lamar från Bagdad, som under flykten nu väntar i Horgos, Serbien på att komma vidare:

LÄS MER: Kajsa är en clown utan gränser - hon lockar flyktingbarn till skratt

"Hemma i Bagdad finns dockorna, leksakståget och bollen kvar, det är dem Lamar ofta pratar om när hemmet kommer på tal. Bomben förändrade allt. Familjen var på väg för att handla mat när det slog ner i närheten av deras hus. 'Det gick inte att bo kvar' säger Lamars farmor Sara. Efter två försök att korsa havet från Turkiet i en liten gummibåt har de lyckats ta sig hit till Ungerns stängda gräns. Nu sover Lamar på en filt i skogen, rädd, frusen och ledsen."

De föräldralösa barnen som överlevde kriget i Svetlana Aleksijevitj bok klarade sig för att de togs om hand av barnhem och okända människor, varav många själva var i svår nöd. Längs vägen räcktes en hand ut med lite bröd eller en potatis. Familjer på flykt erbjöds en liggplats på golvet, en varm filt, ibland en kram. Alla hade inte samma tur.

Så vem tar hand om Lamar och de andra barnen, med eller utan föräldrar och anhöriga när de tar sig vidare på sin flykt?

LÄS MER: I Sverige föll allting på plats

Mer läsning

Annons