Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "He ä svåscht å prata Dellboska i Stôckhôlm".

/
  • Christine Bylund kommer från Iste utanför Delsbo, bor nu i Stockholm.

Ibland blir jag lite trött på att komma från Hälsingland. Eller nej, missförstå mig rätt, jag blir trött på berättelsen om Hälsingland. Den som handlar om rika, fria bönder och slott byggda av trä. Och så fort jag nämner att jag kômmer från Delsbo, ja så ska någon vråla Öh, har du kniven med dig eller?

Annons

Nej, det har jag inte.

Och det där är minst 100 år sedan.

En bekant från Finland sa en gång att det var så himla tröttsamt, att så fort någon fick reda på att hon kom från Finland skulle de ägna sig åt någon slags lära känna-övning som gick ut på att bröla alla fula ord de kunde på finska. Ungefär så känns det när någon frågar om jag har kniven med mig. Eller härmar dellbons sätt att avsluta en mening, med, e.

LÄS MER: Länkar till alla artiklar i serien Mål i mun

Det är klart att man kan driva med språk och med dialekter. Men vi kanske ska fråga oss varför vi gör det? När får ett språk eller en dialekt vara bara fula ord och skämt? Och när får den vara ett språk eller en dialekt som vi berättar allt med? Hur vi tänker oss världen, vad vi drömmer om, vad vi känner?

När en Stockholmstidning för några veckor sedan rapporterade om att den diffusa dialekten Norrländska blivit utsedd till Sveriges sexigaste skrev jag ett argt inlägg, på medveten dialekt, i sociala medier. Ôcken tå dialekten milla Gävle å treriksröse ä dä då!?.

En kompis svarade att hon ofta märkte att när personer från Norrland ringde in till olika radioprogram började programledarna själva prata någon slags fejk-norrländska och den som ringt in skratta lite nervöst. Var vi så vana att bli förlöjligade? frågade hon sig. Varför sa vi inte ifrån?

LÄS MER: Hälsingeord från A till Ö

Språk och sätt att prata handlar om makt. Det handlar om förhållandet mellan land och stad, om den som är fattig och den som är rik. Den som är ny i Sverige eller den som bott här länge.

Det är inte lätt att säga ifrån. Det är inte lätt att prata som man först lärde sig prata. Lära sig prata på ett nytt sätt eller ens våga prata alls. Om någon höhö:ar, härmar och skrattar om hur bonnigt det låter. Man lär sig snabbt då. Att tystna. Språk handlar om anseende och kapital. Och vi har lärt oss, av erfarenhet, att dialekten står lågt i kurs. Att återta ett sätt att prata handlar om mod. Ibland när jag känner mig mindre modig, när någon precis efter jag sagt något på dellboska höhöat om hur det lät, eller frågat för tusende gången om jag har kniven med mig, tänker jag på en av dialektens hjältar.

Greta Andersson.

Straight out of Storån, Delsbo.

Jag brukar tänka på Greta då och då. Hur hon kompromisslöst pratat och skrivit på dialekt. I skolan, på sociala medier. Överallt. I tider när jag själv ville göra allt annat än prata dellboska.

"He ä svåscht å prata Dellboska i Stôckhôlm", skrev jag en gång på sociala medier. Men Greta uppmuntrade. Jag skulle göra det ändå.

"Fast jô feck stiggögan på me."

Det handlar om mod. Och nu för tiden får jag styrka när jag tänker på att Greta hade modet hela tiden.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Äntligen! Nu finns Helahälsingland som app. Ladda ner här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons