Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En påminnelse som vi behöver

/
  • Stina Oscarsson är regissör och friskribent och kommer att synas i våra krönikespalter framöver.

Stina Oscarson är regissör och friskribent och kommer att synas i våra krönikespalter framöver.

Annons

För tredje gången på det nya året promenerar jag ut till Waldemarsudde för att titta på utställningen Blomma för evigt. Inte för att det är stor konst. Vad nu det är. Utan för att jag haft ett förtvivlat behov att titta på något som bara är vackert.

Eller om man så vill, meningslöst. För vad kan, med vår tids mått mätt, vara mer meningslöst än det enormt tidskrävande arbetet att försöka återskapa naturens skönhet genom att tillverka blommor av miljontals pyttesmå glaspärlor. Och det är vad man gjort i utställningen. Och jag skäms nästan att jag kastar bort min tid på detta med tanke på vad som händer i världen.

Men när jag går runt där bland liljor orkidéer och högt gräs kommer jag att tänka på Anita Goldmans roman ”Om jag så måste resa till Los Alamos”. Den handlar om männen som byggde den första atombomben och i en passage i boken reflekterar hon över att Harry Martinson vid samma tidpunkt, alltså mitt under andra världskriget, satt och skrev om småkryp. Visste han inte vad som pågick i världen? frågar hon, men svarar sedan sig själv: Så klart han vet vad som pågår. Han skriver en hyllning till livet mitt i den dödskultur som växer omkring honom i Europa.

Och kanske är det det enda sättet att göra motstånd. Det är nog därför jag gått tillbaka. För året kunde inte börjat sämre. Med den, efter Saudiarabiens avrättningar, uppblossande konflikten med Iran. Med Nordkoreas påstådda test av en vätebomb. Med införandet av ID-kontroller vid Öresund. Med avslöjandena om fackförbundet Kommunals förakt för sina medlemmar och ovanpå detta en gigantisk mellandagsrea för att kunna tömma butikerna innan allt vårnytt ska in. Trots att julhandeln åter slagit rekord. Om än jag skulle föredra att kalla det bottennapp. För det är som att Paris och klimatmötet aldrig existerat. Budskapen vi möts av är så totalt schizofrena att det är ett under att inte fler blir galna på riktigt.

Blomma för evigt heter utställningen. Och kontrasten mellan de sköra orkidéerna och provsprängningarna i Nordkorea kunde inte varit större. Visst, sprängningarna har fördömts av ett enhälligt FN:s säkerhetsråd. Men faktum kvarstår att det i världen finns över 15700 kärnvapen med samma eller kraftigare styrka än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Och faktum kvarstår att kärnvapen genom den enorma maktkoncentration de skapar är fullkomligt oförenliga med demokrati. Och när vår nuvarande ÖB i en intervju i DN 17/1 säger att vi ska kunna försvara oss mot allt, även mot kärnvapen, måste jag erkänna att han framstår som patetisk. Man kan inte försvara sig mot kärnvapen.

Jo, förresten, det går. Om man väljer en helt annan väg. Det går att försvara sig mot kärnvapen genom att förbjuda dem. Och rusta ner. Men det är faktiskt enda möjligheten. Och det beslutet ligger i våra händer. Än så länge.

Blomma för evigt tänker jag. Inget som lever på riktigt blommar för evigt. Men kanske är det just den påminnelsen vi behöver för att kunna vara lite mer varsamma med det vi faktiskt har.

Mer läsning

Annons