Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Arvet efter Palme har helt förslösats

/

Annons

Lördagen den 29 februari 1986 vaknade jag kvart i åtta. Jag satte på radion och trodde att jag fortfarande drömde. Någon envisades med att påstå att Olof Palme mördats på Sveavägen vid 23-tiden. Ingen visste vem mördaren var. Inte heller något om motivet. Snart skulle den frågan bli föremål för ett virrvarr av spekulationer. Men så här åtta timmar efter mordet var kommentarerna återhållsamma. Och nej, det var ingen dröm

Det var sista dagen på sportlovet. Vi packade, åt frukost under tystnad och lämnade Henickehammar i Värmland. En grågrinig vinterdag och nästan ingen trafik. De flesta hus längs vägen flaggade på halv stång. Inga människor syntes. Sverige var ett land i chock. Vår statsminister, känd över hela världen, fanns inte mer.

Det är trettio år sedan nu. Under min tid som reporter och programledare på Sveriges Radio träffade jag Olof Palme åtskilliga gånger. Jag minns hans energi, blixtsnabba formuleringar, spelande ögon och totala närhet. Jag minns också hans djupa kunskaper och mångsidighet. Han var ingen pladderhatt.

När vi gjorde programmet Öppen kanal var han förstås en favoritgäst. Hans goda humör smittade av sig. Man träffade inte honom utan att ha läst på. Hösten 1975 hade socialdemokraterna partikongress i Folkets hus i Stockholm. Vi skulle ha ett direktsänt telefonväkteri från en provisorisk studio.

Palme kom dit redan fem minuter före start följd av en skara medarbetare som ville ha besked om än det ena och än det andra. När det var två minuter kvar till sändning körde jag ut dem. Statsministern tände en cigarett och liksom försvann djupt in i sig själv. Stackars man, tänkte jag, det där var nog dagens enda vilostund. Den gröna lampan tändes. Även de mest kritiska uppringarna fick svar på sina frågor. Jag vill inte påstå att han omvände alla till socialdemokrater, men inte långt i från.

Palmes slutord på partikongressen förtjänar att citeras:

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater.

Vid tre tillfällen åkte jag nattåg med Olof Palme från Göteborg. Det första var när Stefan Jarls film Ett anständigt liv haft premiär. Det är en berättelse om samhällets olycksbarn: om missbruk, våld och utstötthet. Delar av filmen har spelats in på Sergels torg, den så kallade plattan, som ligger utanför kulturhuset, som vid den här tiden tjänade som provisoriskt riksdagshus.

Jag hörde att Palme blivit djupt berörd av filmen och skamset konstaterat att han och hans riksdagskollegor dagligen vandrade genom misären, utan att lyfta ett finger för att hjälpa dem som befann sig där. Jag ringde till Leif Gustafsson, Palmes pressekreterare och sa att vi ville sätta in ett extra program där Palme kunde berätta om sina upplevelser av filmen. Jag ska se vad jag kan göra, sa Leif och återkom efter fem minuter. Olof är i Göteborg hela dagen och åker nattåget hem. Om du åker ner kan du göra honom sällskap till Stockholm.

På kvällen stod jag på perrongen och väntade. I sista minuter dök Palme upp. Vi spelade in programmet i hans singelkupé. Det blev lite drygt 29 minuter och sändes dagen efter under rubriken Industrisamhällets gissel. Stoffe, en av huvudpersonerna i filmen, hade dött av en överdos heroin i mars 1978.

Filmen hade gjort Palme gripen men också skamsen. Den var ju inte bara en berättelse om ett utbrett och destruktivt missbruk, utan lika mycket en anklagelse mot passiva politiker som satt med armarna i kors. Vi satt och pratade om det sociala arvet halva natten och om Palmes eget misslyckande. Jag minns att han med dyster min citerade Stig Dagerman: för människor utan hopp finns inget värre fängelse än samtiden.

Ett år senare, den 20 februari 1980, åkte vi nattåg igen. Jag spelade in en programserie med titeln Möte med makten, Palme var en av tio som intervjuades. Samtalet med honom handlade bland annat om Sovjets invasion av Afghanistan. Palme slog fast att supermakternas aggressiva agerande nästan alltid får en negativ verkan på de mindre, omgivande staterna. USA:s invasion av Irak 2003 är ett exempel i vår tid.

Men det jag minns mest från det samtalet är hans totala utskåpande av idén att man ständigt ska ställa krav. Man gör det ofta mot människor som fått sitt självförtroende krossat eller blivit total utslagna. Så destruktivt! Ställ krav på mig som av olika kemiska skäl råkat bli receptiv och begåvad, låt de andra vara i fred!

Sedan satt vi åter och talade halva natten. Jag lyssnade nog mest, satt som en lärjunge och fascinerades av hans breda kunskaper och globala utblickar. Han berättade om att en statskupp i Saudiarabien så när hade lyckats, men försökte också att lura mig att baktala en kollega på radion.

Tåget rusade genom vinternatten. Olof Palme visade inga tecken på trötthet, han var en nattmänniska. Jag frågade om inte krigen och svälten och kapprustningen och människors ofta eländiga belägenhet gjorde honom nedstämd. Han svarade genom att citera Martin Luther:

Om jag så visste att världen ginge under i morgon så skulle jag likväl plantera mitt äppelträd i kväll.

1982, Palmes sista val, fick S 46 % av rösterna. I dag kanske det skulle få 25 %. Det finns förstås många skäl till tillbakagången. Ett är att Stefan Löfven helt saknar talets förmåga.

Ett annat är att det inte finns några visioner. Jag undrar varför arvet efter Palme helt har förslösats.

Mer läsning

Annons