Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spindelmamman väver i sommarnatten

/
  • Louise Bourgeois jättespindel

Kersti Bergold följer den skimrande tråd som går genom konsten och litteraturen.

Annons

Verklighetens Imse Vimse spindel arbetar intensivt med att spinna skimrande nät i sommarnatten. Nät som blir till dödsfällor för de insekter som fångas och förvandlas till spindelföda.

Vad är det då som gör att spindlarna måste bekämpas? Är det mytens spindelbett som orsakar vilda danser? Har Svarta änkor och andra spindelhonor som anses symbolisera dödlig kvinnlig sexualitet fått större genomslag än de spindlar som äter skadeinsekter och spinner äggkorgar av silkestrådar till sina ättlingar?

Skulptören Louise Bourgeois arbetade med spindeltemat i ett halvt sekel och skönjde likheter mellan sin egen mor och spindelmamman. Båda var intelligenta, kloka och skickliga på att dölja sina känslor samtidigt som de hade nerver av stål. Spindelmamman var dessutom, precis som modern, utomordentlig på att producera respektive restaurera nät och vävar.

Mamman inspirerade till en nio meter hög spindelskulptur i brons, rostfritt stål och marmor som har visats i London, S:t Petersburg, Tokyo, New York, Bilbao och Paris. I våras stod den utanför Moderna museet i Stockholm för att nu befinna sig vid Museo Picasso Málaga. Louise Bourgeois ville att hennes skulpturer skulle vara exakta, inte chockerande. Spindelmamman står på höga, smala ben med äggkorg och allt.

Själv fylls jag av ro vid Elsa Graves spindelmöte i För isdemoner är fan en snögubbe:

”…Med vita korsstygn

Broderades vi in

månen och jag

i nattens gobeläng

av flitiga spindelhänder…”

När dramatikern Henrik Ibsen lät Nora brista ut i en vild tarantelladans tänkte han nog snarare på de spindelbett som enligt gammal folktro resulterade i djup melankoli för att sedan förbytas till konvulsiviska danser när den drabbade hörde musik. En dans som ställde allt på sin spets och fick Nora att inse att hon måste lämna Dockhemmet för att förbli människa.

Hotfulla symboler var spindlarna även för Sylvia Plath. I samlingen Crossing the Water skrev hon:

Widow. The bitter spider sits

And sits in the centre of her loveless spokes.

Death is the dress she wears, her hat and collar.

The moth-face of her husband, moonwhite and ill,

Circles her like a prey she´d love to kill

Också Louise Bourgeois brottades med inre konflikter. När hon var 85 år gammal broderade hon med blå plattsöm på en vit näsduk ”I HAVE BEEN TO HELL AND BACK. AND LET ME TELL YOU, IT WAS WONDERFUL”. Hon fick oss att se tillvarons komplikationer genom överraskande kontraster mellan kvinnligt och manligt samt genom att växla mellan barns och vuxnas olika vinklar. Det bedrägligt vackra blottade skrämmande vyer och tillvarons komplikationer underströks när olika material som glas, tyg, gummi, stål och marmor ställdes emot varandra.

Louise Bourgeois blandade ”hårda” och ”mjuka” material. Precis som dagens gerillaslöjdare som stickar staketmuddar, brovärmare och gigantiska gatlampegiraffer eller broderar oväntade budskap med traditionella tekniker.

Korsstyngsninja (Maria Halvarson) har exempelvis broderat sentensen ”Du är inte ensam”, mellan två konstfulla bårder med svarta korsstygn på vit botten. Om man tittar noggrant ser man att bårderna även rymmer geometriskt inlagda avbildningar av övervakningskameror. En kärv och oväntad kommentar till ordens innehåll i den broderade slingan. Ett broderi som ingår i Frida Arnqvist Engströms omtumlande bok Gerillaslöjd (Hemslöjdens förlag).

Till de som tillverkar silkestrådar och vet att använda dem hör våra svenska sommarspindlar. Det är lätt att imponeras av deras skickliga nätskapande när de svänger fram och tillbaka på egengjorda linor och vittjar sina matfällor.

Louise Bourgeois strävade under hela sitt liv som skulptör efter att förvandla kvinnan från objekt till subjekt. Något som också garngraffitins utövare ibland lyckas med, när de får oss att haja till inför etablerade verk och föremål i det offentliga rummet genom att ”klä på” eller understryka genom stickade eller virkade utropstecken.

Annars är min absoluta favorit när det gäller stickning mrs Ramsay i det medfarna sommarhuset på ön Skye i Virginia Woolfs roman Mot Fyren. Stickorna klirrar medan fru Ramsay (som aldrig har tid att läsa en bok) ihärdigt stickar vidare på en socka i grovt brunmelerat garn åt fyrvaktmästarens sjuke son. Fyrens ljuskägla sveper över vatten och land och hennes yngste son James ser fram emot morgondagens hägrande utflykt till fyren (som kan nås på några timmar med segelbåt) medan hans mor stickar varv efter varv på sockan som hon sedan provar på honom. Ilskna stormvågor slår upp mot stranden, men den litterära stickerskan är inte orolig.

-Även om det inte blir vackert i morgon, så blir det det en annan dag, konstaterar hon lugnt. Och så blev det, även om första världskriget och annat kom emellan, och familjen återvände till ön först tio år senare. Då var mor Ramsay inte längre vid livet, men hennes livsinsikter och stickkunnande levde vidare och utflykten till fyren genomfördes.

KERSTI BERGOLD

Mer läsning

Annons