Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möt Söderhamnsbördige bibliotekarien som leker med dockhus på fritiden: "Det är ett sätt att slappna av"

/

En grävlingfamilj som driver en begravningsbyrå är något av det som upptar Merit Ljusbergs tankar om dagarna.
– Det eskalerar. Jag får dummare och dummare idéer hela tiden. Det är otroligt kul, säger hon om sitt projekt.

Annons

Det är som ett dockskåp, av det morbida slaget, begrävlingsbyrån, som hon kallar den. Merit Ljusberg har byggt upp mottagningsrum, beredningsrum och skyltfönster, i svarta och röda toner. Detaljerna är fantastiska, här finns små små biblar, kistkataloger och många olika urnor att välja på. På en liten bår ligger avliden kanin under ett skynke. Utanför står Herr Gryteborn med sina söner och ser stolt ut. Det är hans livsverk, begravningsbyrån.

– Det började med att jag ville bygga ett dockskåp, eftersom jag länge har varit intresserad av miniatyrer. Men jag tycker att dockor är lite läskiga, så jag hittade små djurfamiljer i stället. Det var så det började, berättar Merit Ljusberg.

Den allra första familjen Merit skaffade var en kängurufamilj, kring vilken hon byggde upp en historia.

– Jag köpte ett Lundby-dockskåp, och så fick kängurufamiljen flytta in där. Jag satt och spånade fram att pappan var konspirationsteoretiker. Han fick till och med en liten foliehatt!

Kängurufamiljen är fortfarande ett pågående projekt, men största fokus läggs numera på grävlingfamiljen.

– När jag skaffade grävlingarna hade jag en tanke på att bygga upp en deckarmottagning, eller en begravningsbyrå. Jag hade en liten omröstning på Facebook bland mina kompisar. De var verkligen engagerade, och det gjorde att det blev ännu roligare att fortsätta.

Kompisen Saskia kom med förslaget på familjens namn; Gryteborn.

För det "belönades" hon med en liten gravsten med sitt namn på, som står utanför skyltfönstret på begrävlingsbyrån.

– Det verkar av någon anledning som en ära bland mina vänner att få en gravsten hos Gryteborns...

I takt med att Merit har byggt nya saker eller inrett något i begravningsbyrån, har hon lagt ut bilder på Facebook med tillhörande texter. När beredningsrummet – klätt med kakel och med riktiga små bårar i – stod klart kunde man till exempel läsa om hur fru Gryteborn så tragiskt gick bort i en olycka i krematoriet 2007.

Det hela är en hobby, eller ett konstprojekt, eller en lek, beroende på hur man vill se det. Merit jobbar som bibliotekarie på heltid – vilket alltid har varit hennes drömjobb. Men konsten har funnits med som ett parallellt spår hela livet.

Hon växte upp med två konstnärsföräldrar, Pär och Lena Ljusberg, i Söderhamnstrakten, även om hon numera bor i Stockholm.

– Jag såg baksidan av konstnärskapet, med osäker ekonomi och allt sådant. Jag ville ha ett "riktigt" jobb.

Men konsten fanns som sagt där.

– Mitt problem har varit att jag inte har vetat riktigt vad jag vill göra. Jag har gjort skulpturer, jag har målat. Jag gick en ettårig konstutbildning på en folkhögskola, där jag fick prova olika medier. Jag har faktiskt en skulptur som står i PRV:s foajé i Söderhamn.

På utbildningen fick hon en bra grund, och numera tycks hon ha hittat sin grej, med djuren och dess berättelser och boningar.

– Pysslandet och skapandet är viktigt för att jag ska må bra. Det är ett sätt att slappna av.

Peppandet och folks glada utrop när hon delade sina alster på Facebook, gjorde det lätt att fortsätta, och hon startade rentav en blogg som enbart handlar om djurfamiljerna – dokuskåpan.

– Tidigare har jag kanske velat vara "cool" i mitt skapande. Men jag har upptäckt att jag är bäst när jag inte tar det helt på allvar. Jag blandar in lite humor. Men jag är såklart lite rädd ändå, att folk ska tro att jag är galen.

Pysslandet tar förstås tid, begrävlingsfamiljen har varit ett pågående projekt i ungefär ett år.

– Men det är enklare än man tror, även om det är tidskrävande. Man kan använda sig av allt. Plast, papper, tyg, lera. Det är så många som följer familjen på nätet nu också, det känns nästan som om jag sviker dem om jag inte fortsätter jobba.

Merits fantasi är livlig, kanske livligare än många andras. Och intressena kan man till viss del ana i det hon skapar. Tim Burton är en stor idol, och hon är förtjust i uppstoppade djur.

– Jag tilltalas av det skruvade. Och de flesta av mina kompisar har samma skruvade humor. De idéer jag får är inte gulliga marshmallows-idéer. Mina föräldrar har väldigt morbid humor, jag skyller på dem. De har de knäppaste idéerna!

Merits man Benke är tv-spelsjournalist, och har, enligt Merit, en bisarr humor. Tillsammans spånar de fram historier kring djurfamiljerna när de sitter hemma i sitt gemensamma arbetsrum.

– Jag har en hel låda full med djur. Just nu ritar jag på ett hus till en kattfamilj. De ska vara lite som en familj Bond-skurkar. Lite lömska och luriga. Jag litar inte riktigt på katter. Jag har även en utterfamilj som ska få ett hus som ligger i vattnet vid Zanzibar. Pappan jobbar med att stoppa upp fiskar, och familjen flyttade dit för att de tröttnat på svenska tråkiga fiskar.

De häpnadsväckande historierna som bara ligger där och väntar på att få ta fysisk form, finns i parti och minut. Vad sägs till exempel om rävarna som driver en budfirma, fast på ett väldigt dåligt sätt? De röker på, och slår sönder paket och är inte alls beredvilliga.

Merit har inte haft något direkt mål med djurfamiljerna, annat än rekreation.

– Det är härligt att veta att man aldrig är ensam om ett nördskap. Det finns alltid fler. Jag har gått med i ett miniatyrsällskap, och tänkte ställa ut på deras miniatyrmässa. Men så fick jag lite kalla fötter. Allt annat där var så fint, prydligt och korrekt. Gulligt och "rätt". Jag var lite rädd att de skulle tro att jag hånade dem, där jag kom med mina grävlingar med blodsplatter på.

Nu börjar dock en dröm få en mer konkret form:

– Jag skulle vilja göra en inspirationsbok om miniatyrer. Många tror kanske att det är jättesvårt även om det verkar kul. Men det är inte så svårt. Jag skulle vilja att fler vågade. Men det mest roliga är att göra folk glada. Det behöver inte vara så allvarligt.

Mer läsning